Frun på Långarydet

… prata med min läkare om att sänka dosen på min antidepressiva medicin. Så vaknar man till nyheten att världens mäktigaste nation nu styrs av en sociopat.

One small step for man, one giant step back for mankind.

Jag hade just börjat orka tänka på hur jag egentligen mår, tänka på varför och tänka på vad jag skulle vilja kom den riktiga jävla helvetesvintern och slog sönder allt. Snö överallt. Skotta sig fram till stallet, pulsa genom knädjup snö med hästarna till hagen, skotta fram en gång till gödselstacken, mocka skit i inisad skottkärra, bära hö genom knädjup snö ut i hagen, dra stela vattenslangar genom snön och fylla på vatten.
Hann helt kort tänka tanken att det kanske skulle känna lite bättre om jag red ut en sväng i skogen innan jag insåg att hästen inte fått på några snösulor än och hovslagaren kommer först på torsdag så den tanken var bara att slå bort.
Tittar på mina olika projekt, klippa lappar till den sista dynan? Virka en matta? Sticka något till mig själv?
Men jag ids inte. Men jag orkar heller inte tänka.
Gick och lade mig en stund.
Vaknade lika full av gråhet.
Oändligt många timmar kvar av den här dagen.

Finns bara en sak att göra idag:

Fy fan för den här årstiden! Den som aldrig upplevt en västgötsk höst och vinter vet inte vad livströtthet och plåga innebär.
Det må vara kallare i norra Sverige, men den här fuktiga kylan med bitande vindar letar sig banne mig genom både kläder och skinn tills ens hela inre är blåfruset och halvdött.
Jennifer tog några fina bilder på hundarna igår i lövhögarna under lönnen (ett av få träd som lever upp till den där reklambilden av hösten).

Men trots att hundarna är underbara och världens finaste så kan jag inte låta bli att tänka som min svåger skrev till en annan svåger på något socialt medie: De där löven är bara en massa död sommar.

Mörkret inombords växer lika snabbt som mörkret utanför just nu.
Igår fick jag en tydlig påminnelse om hur jävla oredo jag är att ge mig ut i något slags arbetsliv.
Marcus och Jennifer gav sig ut för att jaga tidigt på morgonen och jag och Ossian tog oss lite sovmorgon. Men jag begick misstaget att planera förmiddagen i detalj (hästar och stall, baka bullar och rita tatuering på Ossians arm) Vi skulle möta upp jaktlaget “vid lunch”, vilket ju kan innebära när som helst mellan 11 och 14. I min skalle betydde det 13, så när Marcus skickade ett mess att vi skulle börja grilla vid 12 brann den första säkringen i hjärnan av.
Men M hanterade mig som den knäppskalle jag är och sa att vi kunde komma när vi ville.
Sedan började folk höra av sig och plötsligt vara intresserade av saker jag försöker sälja, vilket är jättepositivt, men mitt i bullbaket blev det skitstressande att behöva ha koll på mobilen hela tiden. Säkring 2: SNÄPP
Sedan insåg jag att jag hade planerat att göra revbenspjäll till kvällen, och de måste ju ligga i ugnen i minst 4 timmar. SNÄPP
När det sedan rasslade in meddelanden om grejer jag skulle komma ihåg att ta med mig ut i skogen så började det brinna i huvudet på mig.

Vi kom i alla fall ut i skogen till slut och vi grillade den jäkla korven och sen åkte jag hem.

Och Ossians är nöjd med sin “sleeve”, men när jag skulle ta bilden råkade ordet “bajs” förekomma, så pga skrattattack från barnet är bilden lite suddig…

Har också kommit till insikten att i samma stund som ens barn kommer in i kiss-och-bajs-åldern så lämnar man den själv.

Varje morgon börjar jag av gammal vana scrolla igenom mitt Facebookflöde. Jag vet inte vad jag förväntar mig, men oavsett vad blir jag alltid besviken/deppig/arg/irriterad eller all of the above.
Jag har rensat bort alla rasister och smygrasister i mitt flöde, men ändå finns de där. De som tror att “visdomsord” och “kärlekshälsningar” av typen “Humility isn’t denying your strengths, it’s being honest about your weaknesses” och “Kom ihåg att du inte kan lägga armarna om ett minne, så krama någon du älskar idag” och länkar till tester där jag ska få veta vilka som är mina sanna vänner, och vänner som delar filmer på det flintskalliga fanskapet till göteborgare som sitter i sin bil och gapar om självklarheter (och som dessutom hävdar att han gjort mer för feminismen på ett år än någon annan gjort någonsin), och det är rosa band och blå band och mustascher och folk som delar de mest vansinniga länkarna till fullkomligt osannolika källor och säljgrupper där folk säljer så vedervärdiga saker att man undrar hur någon överhuvudtaget kommit på tanken att köpa skiten från början.

Jag är givetvis medveten om att det går att lämna denna grisiga sörja, men viss information jag behöver finns bara på FB.
Men jag tror definitivt att jag ska hitta andra saker att börja mina dagar med, för min mentala hälsas skull.

Har tydligen nån skräpinställning på bloggen så att jag inte ser när ni kommenterar, men nu SÅG JAG DEM!

Blir så jävelusiskt glad att jag tror att jag pallar med att slänga ut sommarblommorna idag!

TACK!

Söndag och sonen var kvar hos faster Lotta.
Marcus fortsatte med projekt hall och jag åkte med min nye vän David till Göteborg för att gå på Sjöfartsmusèets Amerikalinjeutställning samt kolla läger på storstadens loppisar.

Vi började med en dos varvshistoria och där hittade jag denna underbara bild på några kvinnor som jobbade på varvet i Göteborg:

Sedan skulle vi hitta någonstans att äta innan vi gav oss på loppisarna, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. I Sveriges näst största stad är alltså de flesta restauranger stängda på en söndag. Det som erbjöds var gatuköksmat och thaikäk.
Vi tog 2:a lång bort mot Järntorget och civilisationen och vi hann inte mer än tre meter innan jag trampade på en sönderslagen ölflaska på gatan. När jag tittade upp efter att ha kollat så inga glasflisor satt fast i mina stövlar möts jag av en man i pyjamas, full som en kastrull som sluddrade något. Göteborg i ett nötskal.
Vi hamnade till slut på Espresso house på Järntorget och när vi satt där går en man i ormskinnsmönstrade stretchjeans och färgglada träskor förbi och hojtade att “vägen till mannens hjärta går genom magen”. Ännu mer Göteborg i ett nötskal.

Vårt första loppisstopp var på Commersens loppmarknad. Ett grafittimålat plåtskjul fullt med skit.

Så vi åkte vidare och stannade vid Holmens loppmarknad som visade sig vara stängd.

Så vi vände mot nordost och åkte till mina gamla hemtrakter Bellevue, och Bellevue marknad. Inte bara ett, utan två stora plåtskjul fulla med skit.

Fjärde loppisen var Bellevue marknads granne Ebbes hörna som drivs av stadsmissionen. Betydligt mer intressant och överblickbar än de andra loppisarna.
Bland annat hittade vi den här:

Tänk att en gång tyckte någon att detta var höjden av hightech; en skrivbordslampa med inbyggd telefon. Lite gulligt på något sätt. Nej, vi köpte den inte.

Däremot hittade jag två obehandlade tidskriftsamlare i trä till sonens alla Bamsetidningar. I kassakön var jag också väldigt sugen på att betala 35 kronor för de här snygga brillorna:

Men glasen var så starka att jag höll på att kräkas bara efter att ha tagit en selfie med dem, så jag fick hänga tillbaka dem. Kanske hade någon av varvstjejerna på den första bilden haft dem?