Frun på Långarydet

Idag firade vi svärmors födelsedag hos Marcus syster. En stor anledning till att jag älskar att vara ingift i den här familjen är den stora kärleken till djuren. Man är liksom alltid omgiven av mjuk fluffig päls och det finns alltid någon som vill ha sin mage klappad eller bli kliad bakom ett öra.

Idag träffade jag för första gången Molle, en tervueren/collie/tollarblandning precis på väg ur valpåldern och in i slyngelåldern med tillhörande oproportionerliga kropp och inte hundraprocentig koll på vad han gör med den.

Ja, pälsen är precis lika mjuk och fluffig som den ser ut att vara, kanske ännu mjukare!

Som en bonus bjuder jag även på en bild på den förtjusande lilla Isa, en Dansk-Svensk gårdshund i husses knä:

Det är tur att det finns sånt här när man är lite besviken över att läppen fortfarande är svullen och jag inte kan ha läppstift.

Jag kan ju inte bara skryta med väluppfostrade barn och hästar, även Marcus är väldigt arbetsam och lydig.

Alltså hur fan ska man kunna välja glädje när det är så här?

Jo, alltså, om det inte redan framgått så är vintern inte riktigt min kopp te (det är inte te heller men det hör ju inte hit).

Därav bloggtystnad. Jag har varken försökt eller ens tänkt ta livet av mig på sista tiden, trots vintern. Tvärt om har livet varit tämligen slätstruket på sista tiden, liksom lite nollställt. Fast om jag nu ska sammanfatta vad som hänt sedan senaste inlägget så har följande hänt:

Sista veckan före jul såg jag verkligen fram emot att gå till restaurangen. Men så blev barnet magsjukt natten mellan söndag och måndag. Lagom tills han var på benen igen började maken kräkas. In i det sista hoppades jag att jag skulle slippa. Jag tvättade händerna så skinnet på knogarna blev rött och sprack varje gång jag knöt nävarna, jag spärrade in maken i sovrummet och vägrade låta honom röra sig någon annanstans i huset än mellan sovrummet och badrummet och jag vädrade som om det inte fanns någon morgondag. Men på torsdagskvällen började jag få vissa känningar och vid tre på natten med stand up på Youtube i bakgrunden satt jag och hulkade på badrumsgolvet.

Den korta och mindre äckliga versionen är att julen blev lugnare än vi tänkt oss och att julbordet främst bestod av Proviva och yoghurt.

På annandagen tog vi igen delar av julen genom att bjuda lite släktingar på middag (inte julmat, för det var ju det jag hade lagat och förberett i flera dagar innan magsjukan slog ut oss). Stora delar av gästlistan kunde dock inte komma på grund av influensa.

Nyåret kom och gick och som för de flesta kändes det mest jävligt skönt att få slänga ut 2016 och kavla upp ärmarna för att ta tag i 2017.

Och det har vi verkligen gjort. Marcus gick omkring i flera dagar och var allmänt grinig tills han en dag sa att “efter maten ska vi gå upp och röja på vinden”. Jag var inte helt i fas med honom där men som den lydiga hustru jag är (well) gjorde jag honom så klart till viljes. Vi gillar båda att göra oss av med grejer med den skillnaden att jag även gillar att fylla på med nya. En osund mängd prylar har nu lämnat vinden och idag gjorde vi även ett röj i vårt varmförråd i ladugården.

Dottern säsongar i Österrike och bad oss sälja hennes möbler och skicka pengar så nu har jag till exempel uppdraget att lösa något TV-bänksaktigt. Rent tekniskt ingen TV-bänk för det behövs ju inte nuförtiden, men ändå något slags möbel att ställa under TV-skärmen som inte är för högt och man kan förvara saker i. Tre loppisar har jag hunnit med hittills utan resultat men jag är beredd att lägga både tid och energi på detta. Det gustavianska skåpet är nu fixat och klart, bild kommer en annan dag.

Under dagens loppisrunda gjorde jag däremot ett annat fynd. Jag har flera nätter drömt att jag beställt en skinnjacka på nätet som sedan dykt upp och visat sig vara i barnstorlek eller i latex eller typ printad på ett papper. Men så idag ramlade jag över en helt perfekt jacka. Det fanns ingen spegel så jag fick lita på 6-åringens omdöme:
“Alltså mamma, med de där skorna ser du verkligen JÄTTETUFF ut!”
Så nu längtar jag ännu mer till våren och jag kan få gå ut och vara JÄTTETUFF i min jacka!

Alltså, kolla på bilden här:

Nio krispiga minusgrader och fullmåne när vi åkte hemifrån i morse. Vackert, ja. Men för att vi inte ska gå vilse och få för oss att vintern är någonting bra och trevligt så kommer här en lista med goda skäl att lägga ner vintern:

1. Man fryser
2. Man måste ha fula kläder i så många lager att man inte blir igenkänd av sina egna familjemedlemmar på stan
3. Det tar massor av tid att tina vattenutkastet med varmluftspistol för att kunna fylla på vatten till hästarna
4. Det går åt dubbelt så mycket hö för att hästarna ska hålla värmen
5. Det går ut dubbelt så mycket kattmat för att katterna ska hålla värmen
6. Mobilbatteriet laddar ur sig så fort man går utanför dörren
7. Man får ful mössfrisyr
8. Man får så torra händer och naglar att huden över knogarna spricker om man knyter nävarna.
9. Håret blir torrt och statiskt och skört
10. Huden i ansiktet muteras och blir en blandning av ökentorka och tonårsflottig

Har ni fler skäl till vinterhat så lämna dem gärna här i en kommentar!

På måndag händer det! Jag ska börja arbetsträna!
2 timmar om dagen 3 dagar i veckan.
Är livrädd, glad, nervös, pirrig, skakig, exalterad och fullkomligt panikslagen.

Let’s talk about ångest.

Så här kan det gå till.

Jag befinner mig i en idrottshall i en skola. Mellan 50 och 100 barn mellan 6 och 7 år springer runt på planen och leker med bollar, klättrar i ribbstolar och sånt som barn gör. Jag befinner mig på läktaren. Försöker att inte ta för mycket plats med otympliga ytterplagg, skolväskor och skor. Läktaren fylls allteftersom på med fler och fler föräldrar som alla verkar känna varandra. De bär på en aura av att vara totalt committade föräldrar. De pratar med varandra, men jag hör inte vad de säger. Men det behöver jag inte. Jag vet att de pratar om sina barn, om sport och om gemensamma bekanta i staden. Alt jag känner är att jag inte är en av dem.
Den här lilla staden som jag både älskar och hatar på samma gång. Som jag känner att jag inte förtjänar, samtidigt som jag känner att den inte förtjänar mig.
Nu kommer den första vågen. Jag känner hur varje por i hela kroppen öppnar sig och släpper ut en flod av svett. Samtidigt som jag fryser.
Jag biter ihop och försöker koncentrera mig på min son som klättrat över hela den långa väggen med ribbstolar. Det enda som händer är att jag drabbas av en intensiv skräck att han ska ramla ner. Plus att jag är världens sämsta mamma som inte står nedanför, beredd att ta emot honom.
Jag biter ihop och försöker hänga kvar vid tanken att ingen av de andra föräldrarna heller står nere på planen beredda att skydda sina barn från allt ont som kan hända.
Andra vågen kommer. Mitt synfält blir smalare, andningen trögare.
Skickar ett snabbt meddelande till maken och frågar om man får lämna salen under träningen. Får inget svar.
Nu börjar kroppen nästan krampa och jag vill bara fly, samtidigt som jag får dåligt samvete över att jag vill lämna min son ensam där i den farliga idrottshallen.
Maken ringer. Jag svarar kort. Är otrevlig. Vill bara ha svar på min fråga.
Allt jag hör är att “Ja, du kan gå ut”.
Jag lämnar salen så fort jag tror jag kan gå utan att dra allas blickar till mig, men känner ändå hundratals dömande ögon i ryggen när jag går ut.
Röker en cig. Går in. Är inte redo att gå in i hallen igen. Letar upp ett tomt omklädningsrum och går på toa. Känner varje hjärtslag i min kropp ända ut i fingerspetsarna. Andas kort och stötigt.
Går på toa och återvänder sedan till hallen. Möts av min son som med darrande underläpp säger att han inte fått någon drickapaus. Jag inser att jag glömt vattenflaskan hemma och ångestvågorna förstärks och får sällskap av skamsköljningar.
Jag tar honom i handen, försöker hitta lugnet i den varma, knubbiga lilla barnhanden i min. Tar med honom till omklädningsrummet och låter honom dricka. Gå på toa. Han är glad igen och jag skäms ännu mer över att jag inte är den han förtjänar.
Återvänder till hallen. Sonen har svårt att komma in i den övning de håller på med. Innan tränaren äntligen ser honom och får med honom i övningen håller jag nästan på att kräkas över mina skor.
Messar en vän. Delar mina uppmärksamhet mellan sonen-mobilen-svälja tillbaka illamåendet. Sonen-mobilen-svälja-sonen-mobilen-svälja.
Vi skriver nonsens. All min kraft går åt till att skriva svar.
Så är träningen över. Snabbt får jag på sonen ytterkläderna och vi kan äntligen åka därifrån.
Efteråt är jag utmattad. Helt färdig och lika värdelös som innan.

Mitt liv just nu:
Mindre deprimerad, mer sällan förekommande ångestattacker. Men oförändrad social fobi och telefonfobi, fortfarande svettig inför varje telefonsamtal och varje ärende i offentlig miljö. Men samtidigt längtar jag efter att komma ut, att få en liten rutin att haka upp min verklighet på.
Har sjukskrivning och arbetsplats för arbetsträning klar. Allt som krävs är att Försäkringskassan (gissar jag nu) för över mig från det vanliga sjukpenningsystemet och in i något slags rehabsystem.
Förmodligen något som kan göras med en knapptryckning.
Hittills har processen pågått i sex veckor.
Deras första reaktion var att få över mig på Arbetsförmedlingen vilket verkar jättemärkligt eftersom jag ännu inte är förmögen att stå till arbetsmarknadens förfogande. Snälla nån, jag klarar ju inte av enkla krav som att ringa ett samtal.
Dessutom känns AF som en ännu värre myndighet att hamna i händerna på.

Nu ska jag ringa min handläggare och höra hur det går. Jag darrar, är genomsvettig och har ont i magen och mår illa.

Uppdatering: Min handläggare var på tjänsteärende och skulle vara åter 13:00.
Ringde 13:01. Meddelandet ändrat. Nu är hon på tjänsteresa. Ingen information om när hon är tillbaka.

Jag kommer nu alltså att ha ångest varje dag tills jag får tag i henne. Och eftersom jag inte vet vad hennes besked blir (om hon inte godkänner min arbetsträning) så kan det bli ännu värre när jag väl pratat med henne.