En av de allra jobbigaste sakerna med min utmattningsdepression är att jag plötsligt blir så fullkomligt urblåst. Som om en stor del av hjärnan bara lagt av. Dragit en filt över sig och sagt “jag lägger mig en stund, du får lösa det här utan mig”. “Det här” är alltså livet.

Det har förvisso vänt, det svartaste svarta är numera lite mer grått. Men min hjärna är inte ikapp, och det kommer den kanske aldrig att bli, och just nu är det det jobbigaste att hantera.

Förra veckan erbjöd jag mig att hjälpa till på restaurangen hela dagen på onsdagen, eftersom det hade tjorvat ihop sig lite med sjuka barn och lite annat. Restaurangen var stängd både på fredagen och på måndagen, så jag hade ju hela sex dagar att ta igen mig på. Dessutom skulle jag träffa min terapeut på torsdagen, så jag tänkte att förutsättningarna för att orka med en heldag var ju så bra de kunde vara. Och visst gick det. Men vad kostade det, egentligen?

Onsdag kväll: Äter middag med familjen vid 18:30. Maken åker för att hjälpa grannen med något efter maten och jag lägger mig på sängen, för att bara vila ögonen en stund. Klockan tio kommer maken hem och undrar varför barnet inte sover. Jag orkar inte ens resa mig ur sängen utan somnar om.

Torsdag: Lämnar barn i skolan och åker och handlar mat. När apoteket öppnar 8:30 hänger jag på låset för att hämta ut avmaskningsmedlet till hästarna. Det tar mig ungefär tio minuter bara att betala i kassan eftersom jag har svårt att se skillnaden på mitt körkort, mitt betalkort och mitt bonuskort.
Åker hem, gör mig i ordning och åker till terapeuten. Det visar sig att hon råkat stryka min tid av misstag och jag åker hem efter att ha uträttat några ärenden.
13:30 tar jag inte hästarna och 14:00 kommer hovslagarna. Då inser jag att jag glömt morgonens matkasse i bilen. Hela dagen har den stått i bagageluckan. Packar upp maten.

Sedan har helgen fortsatt på samma tema. Glömde stänga grinden till hagen ordentligt, glömmer stänga av vattnet när jag fyller på hästarnas vattentunna, missar telefonsamtal.

Jag känner mig korkad och trött och fel, och bär nu också på ångesten över att jag alltid, hur frisk jag än blir, kommer att vara lite dum i huvudet.