Söndag och sonen var kvar hos faster Lotta.
Marcus fortsatte med projekt hall och jag åkte med min nye vän David till Göteborg för att gå på Sjöfartsmusèets Amerikalinjeutställning samt kolla läger på storstadens loppisar.

Vi började med en dos varvshistoria och där hittade jag denna underbara bild på några kvinnor som jobbade på varvet i Göteborg:


Sedan skulle vi hitta någonstans att äta innan vi gav oss på loppisarna, men det visade sig vara lättare sagt än gjort. I Sveriges näst största stad är alltså de flesta restauranger stängda på en söndag. Det som erbjöds var gatuköksmat och thaikäk.
Vi tog 2:a lång bort mot Järntorget och civilisationen och vi hann inte mer än tre meter innan jag trampade på en sönderslagen ölflaska på gatan. När jag tittade upp efter att ha kollat så inga glasflisor satt fast i mina stövlar möts jag av en man i pyjamas, full som en kastrull som sluddrade något. Göteborg i ett nötskal.
Vi hamnade till slut på Espresso house på Järntorget och när vi satt där går en man i ormskinnsmönstrade stretchjeans och färgglada träskor förbi och hojtade att “vägen till mannens hjärta går genom magen”. Ännu mer Göteborg i ett nötskal.

Vårt första loppisstopp var på Commersens loppmarknad. Ett grafittimålat plåtskjul fullt med skit.

Så vi åkte vidare och stannade vid Holmens loppmarknad som visade sig vara stängd.

Så vi vände mot nordost och åkte till mina gamla hemtrakter Bellevue, och Bellevue marknad. Inte bara ett, utan två stora plåtskjul fulla med skit.

Fjärde loppisen var Bellevue marknads granne Ebbes hörna som drivs av stadsmissionen. Betydligt mer intressant och överblickbar än de andra loppisarna.
Bland annat hittade vi den här:

Tänk att en gång tyckte någon att detta var höjden av hightech; en skrivbordslampa med inbyggd telefon. Lite gulligt på något sätt. Nej, vi köpte den inte.

Däremot hittade jag två obehandlade tidskriftsamlare i trä till sonens alla Bamsetidningar. I kassakön var jag också väldigt sugen på att betala 35 kronor för de här snygga brillorna:

Men glasen var så starka att jag höll på att kräkas bara efter att ha tagit en selfie med dem, så jag fick hänga tillbaka dem. Kanske hade någon av varvstjejerna på den första bilden haft dem?