Blog Image

Frun på Långarydet

Om bloggen

En blogg om gården, djuren, folk och annat märkligt

Snabb uppdatering

Diverse Posted on Fri, June 30, 2017 20:43:02

Ja, jag vet att jag lovade att skriva oftare, men skit kommer emellan. Typ livet. Och typ känslan av att jag har ingenting intressant att skriva om, och typ känslan av att ingen kommer att läsa skiten ändå.

Men om nu någon ändå läser så kan jag meddela följande:

Jag har börjat komma igång och rida lite oftare igen, även om Nisse försöker förhindra detta genom att skaffa sig små blessyrer och sparka av sig skor. Överväger att döpa om honom till Imelda, för hans skokonto är inte att leka med.

En annan bonus för er två eller möjligtvis tre som läser bloggen är att jag snart även kommer att ges ut i poddform. Håll utkik efter Hot Lips Podcast. Givetvis kommer jag att skryta om det även här.

Och imorgon drar den här cirkusen till Legoland. Sonen “packar” genom att leka med leksaker han glömt att han hade och som han nu hittar i lådor och skåp.

Själv hade jag hoppats på en ridtur i sommarregnet ikväll, men det hinner jag inte. Nu ska jag gå och vara lite tuff mot mig själv och bara packa det allra nödvändigaste i badrumsskåpet.



Att plötsligt bli riktigt, riktigt dum i huvudet

Diverse Posted on Thu, June 08, 2017 18:01:55

En av de allra jobbigaste sakerna med min utmattningsdepression är att jag plötsligt blir så fullkomligt urblåst. Som om en stor del av hjärnan bara lagt av. Dragit en filt över sig och sagt “jag lägger mig en stund, du får lösa det här utan mig”. “Det här” är alltså livet.

Det har förvisso vänt, det svartaste svarta är numera lite mer grått. Men min hjärna är inte ikapp, och det kommer den kanske aldrig att bli, och just nu är det det jobbigaste att hantera.

Förra veckan erbjöd jag mig att hjälpa till på restaurangen hela dagen på onsdagen, eftersom det hade tjorvat ihop sig lite med sjuka barn och lite annat. Restaurangen var stängd både på fredagen och på måndagen, så jag hade ju hela sex dagar att ta igen mig på. Dessutom skulle jag träffa min terapeut på torsdagen, så jag tänkte att förutsättningarna för att orka med en heldag var ju så bra de kunde vara. Och visst gick det. Men vad kostade det, egentligen?

Onsdag kväll: Äter middag med familjen vid 18:30. Maken åker för att hjälpa grannen med något efter maten och jag lägger mig på sängen, för att bara vila ögonen en stund. Klockan tio kommer maken hem och undrar varför barnet inte sover. Jag orkar inte ens resa mig ur sängen utan somnar om.

Torsdag: Lämnar barn i skolan och åker och handlar mat. När apoteket öppnar 8:30 hänger jag på låset för att hämta ut avmaskningsmedlet till hästarna. Det tar mig ungefär tio minuter bara att betala i kassan eftersom jag har svårt att se skillnaden på mitt körkort, mitt betalkort och mitt bonuskort.
Åker hem, gör mig i ordning och åker till terapeuten. Det visar sig att hon råkat stryka min tid av misstag och jag åker hem efter att ha uträttat några ärenden.
13:30 tar jag inte hästarna och 14:00 kommer hovslagarna. Då inser jag att jag glömt morgonens matkasse i bilen. Hela dagen har den stått i bagageluckan. Packar upp maten.

Sedan har helgen fortsatt på samma tema. Glömde stänga grinden till hagen ordentligt, glömmer stänga av vattnet när jag fyller på hästarnas vattentunna, missar telefonsamtal.

Jag känner mig korkad och trött och fel, och bär nu också på ångesten över att jag alltid, hur frisk jag än blir, kommer att vara lite dum i huvudet.



Väggen

Diverse Posted on Tue, May 30, 2017 14:44:49

Jag lyssnar på extremt många podcaster, och en av dem är Allt du velat veta, en kunskapspod där Fritte Fritzon intervjuar experter på olika ämnen.

i mars släpptes ett avsnitt med titeln Om utbrändhet med Pia Dellson, som är psykiater till yrket och som själv har varit utbränd. Jag gick och drog på det här avsnittet bra länge, vilket är oerhört intressant, eftersom jag själv inte riktigt förknippat min depression med utbrändhet. Jag har ju inte ens jobbat speciellt mycket de senaste åren. Men när jag väl lyssnade på avsnittet var det som att träffas av en snöskyffel i huvudet, en mental lavett av insikt. Jag var till och med tvungen att köpa Pias bok Väggen, som är en slags sammanställning av hennes tankar och reflektioner under sin sjukdomstid. Jag hade lika gärna kunnat skriva den själv om jag bara hade orkat.

I samband med detta kom också insikten om hur svårt jag har för att jobba lagom, särskilt när det är något jag tycker om att göra. Tanken är att jag ska arbetsträna 3 timmar om dagen på restaurangen men det blev lätt betydligt mer. Det krävdes en podcast och en bok för att jag skulle fatta vad jag höll på med.

Varje dag är en kamp för att lyssna på min kropp, känna av vad den behöver av vila, aktivitet och återhämtning. Men framför allt är det en kamp med skammen kring att inte orka. Vårt protestantiska arv med Luther i spetsen har gjort att vila och återhämtning gärna kopplas samman med lathet. Och i mitt nuvarande tillstånd där det behovet är större än någonsin är det väldigt lätt att se sig själv som väldigt lat.

Därför har till exempel bloggen fått vila en stund, men nu tänkte jag så smått köra igång igen.



Har du sett mitt paket eller?

Diverse Posted on Tue, April 18, 2017 21:53:55

Ha! Varför skulle jag behöva detta när jag till och med få mail om hur stort mitt paket såg ut i mina jeans häromdagen?!



Jag och mitt “paket”

Diverse Posted on Wed, April 12, 2017 22:04:41

Ok, jag kan inte påstå att jag har njutit av de här mailen tidigare, men nu är jag faktiskt jävligt förolämpad!


VILKET JÄVLA PAKET????



Kärleksbrev

Diverse Posted on Wed, April 12, 2017 21:06:22

Har fått ett nytt kärleksbrev. Från någon Seth som tydligen är rörmokare och säljer duschmunstycken.



Spring interrupted

Diverse Posted on Sat, April 08, 2017 10:11:39

Igår jobbade jag i restaurangen en stund. Bakade kakor till helgens catering, hälsade på lunchgäster som var ovanligt glada och nästan lite upprymda på det där sättet som vi svenskar gärna blir när en vårdag är ovanligt varm och solig.
Sen åkte jag hem och och fick nyheten om den tragiska händelsen i Stockholm. Mitt Twitterflöde var fullt av Stockholmare i chock, som sökte anhöriga, som undrade vad de skulle göra, hur de skulle ta sig hem och vad som egentligen hade hänt.
De kändes så nära, det var som att de 40 mil som skiljer oss suddats ut, för mina frågor var desamma.
Jag scrollade mina sociala medieflöden och letade efter livstecken från mina Stockholmsvänner, lika lättad varje gång jag läste deras statusuppdateringar om att “Vi är ok”.

Och precis som alla andra ville jag veta mer om vad som hänt, och varför. Så jag gick in på DN:s liverapportering från city. Inte så mycket hände i själva rapporteringen, mest upprepningar av det vi alla visste vid det laget. Men bland kommentarerna flödade hatet. Mängder av människor tog tillfället i akt att skriva om att minsann visste mer om vad som hänt än den utsände reportern som befann sig på platsen för det fruktansvärda som hänt. De visste med säkerhet att dådet berodde på den generösa svenska flyktingpolitiken och att Stefan Löfven personligen kunde hållas ansvarig för händelsen.
Först trodde jag att det var några enstaka personer som gav luft åt dessa märkliga slutsatser, men ju längre jag tittade ju fler blev de.
Ibland dök en förnuftig person upp och försökte argumentera mot dem, men blev fullkomligt ignorerad. Själv ville jag bara gråta.

Jag tänkte på de människor som febrilt sökte efter sina anhöriga, de personer som befunnit sig på platsen och med ett ohyggligt adrenalinpåslag av fasa bara ville ta sig hem. Och jag tänkte på alla de som flytt från terror och våld och sökt sig en fristad i det fredliga lugna Sverige. Som kanske just lärt sig att gå på stan utan en klump i magen av skräck över att bli någons måltavla.

Jag öppnade Twitterappen igen i min jakt på nyheter och FAKTA om det som hänt. Och möts av #openstockholm. Och mitt hjärta svämmade över av kärlek och tacksamhet över hur mycket kärlek och godhet som finns. Massor av människor öppnade sina hem för de som fastnat i Stockholm City och inte kunde ta sig hem. Det erbjöds sängplatser, pizza, öl, vin och kaffe och ibland även hundar och katter. På mindre än två timmar förvandlades något fullkomligt vidrigt omänskligt och ondskefullt till något vackert och med mänskligt.

Men i efterdyningarna kommer nu de som vill använda sig av denna tragedi för att gynna sina egna intressen. De kommer att utnyttja vår rädsla och oro och det gör mig ännu räddare än själva händelsen. För även om #openstockholm var som balsam för själen så kan jag inte radera det hat som flödade i kommentarsfältet till DN:s livesändning ur minnet.



Spam

Diverse Posted on Thu, March 30, 2017 09:03:50

Varje dag blockerar jag ungefär tio mailavsändare i min mailkorg. 10. Om dagen.

Jag deltar inte i några test på Facebook och lämnar sällan ut min mailadress till andra än betrodda.

Det jag främst erbjuds i dessa mail är medlemsskap på diverse bettingsajter vilket är märkligt eftersom jag aldrig spelar på sådana. Jag köper inte ens trisslotter.

Dessutom får jag en ansenlig mängd mail av den här typen:

Någon vill tydligen att jag ska besöka en sajt med det lockande namnet kolisa i det, där någon utan trosor och en stark fäbless för vispgrädde väntar på mig.
Tack, men nej tack.



Next »