Frun på Långarydet

Nu blir det beautyblogg igen!

Jag älskar långa fransar! Få saker får mig att känna mig så superfeminin och flirtig som långa, mörka böjda fransar och jag har testat både det ena och det andra för att uppnå detta.

För några år sedan lanserades en produkt som heter Neülash som var ett medel som man penslade utmed fransraden som fick ögonfransarna att växa rejält.
Och det funkade! Men eftersom den aktiva ingrediensen (Bimatoprost) var läkemedelsklassad så fick den inte längre säljas i skönhetsbutiker.
Bimatoprost ingår i ett läkemedel som distribueras som ögondroppar och man upptäckte att en av biverkningarna var att ögonfransarna började växa väldigt mycket. Dessutom kunde det på vissa patienter med blå ögon ändra färgen på själva iris åt det bruna hållet. För mig har detta inte varit ett problem eftersom mina ögon redan är bruna.

Men så hittade jag Bimatoprost i shoppingappen Wish. Jag var inte helt säker på att den skulle funka, men jag slog till eftersom priset var så bra, ca 60 kronor för en flaska som räckte i 1-2 månader, till skillnad mot Neülash som gick loss på ca 800 kronor för samma mängd.

Första månaden applicerade jag medlet med en liten pensel utmed fransraden varje kväll efter ögonkrämen. Sedan lät jag det torka en stund innan jag gick och lade mig eftersom jag är en sådan som sover med ansiktet nerknölat i kudden.

Efter en dryg månad började fransarna växa som bara den och då gick jag ner till att använda den 1-2 gånger i veckan.

Jag är verkligen supernöjd, enda nackdelen är att mina fransar är lite “busiga” det vill säga de växer all over the place och vill inte bara växa i den där snygga böjen och sikta mot ögonbrynen. Det har också varit ganska trixigt att få in dem på ett snyggt sätt i ögonfransböjaren, några hamnar alltid utanför eller så hamnar de snett, eller så nyper jag mig själv i ögonlocken. Men längden är det inget fel på!

Bimatoprost ska också göra fransarna mörkare. Det kan jag inte säga någonting om eftersom mina fransar är naturligt kolsvarta (innan ni blir avundsjuka kan jag meddela att detta även gäller håret på benen).

Jag kan definitivt rekommendera bimatoprost, men självklart gör man det på egen risk. Var försiktiga, ha koll på hur huden runt ögonen reagerar, och även själva ögonen.

Lycka till alla fabulous flirtiga människor som drömmer om långa fransar!

Jag kan utan att skämmas berätta att jag har svettats hela dagen!

Vi jobbar vidare med fårstallet

Vi är inte helt överens om vad som ska hända med den gamla skorstensstocken, själv tycker jag att den är ganska fin och gör ladan lite intressant.

Takhöjden är rätt imponerande!

Och mitt i all bråten gjordes det fynd också, frågan är bara vad vi ska hitta på med dem:

Och utanför brann det gamla ruttna innertaket upp medan vi släpade all möjlig gammal bråte till brasan. Kanske ett av världens svettigaste jobb.

Sedan tog vi en riktig långritt i tuff terräng. Det vill säga Ossian red, medan jag och Marcus kämpade oss fram och svettades floder. I alla fall jag. Frosten har fått ett nytt blingigt pannband, tyvärr framgår det inte riktigt av bilden exakt hur mycket han glittrar

Baksidan av denna aktiva och svettiga dag är att jag har varit för lat för att gå och dricka när jag behövt det. Så nu har jag en ordentlig huvudvärk, vilket känns som ett lite trist avslut på helgen.

Men på det hela taget en ganska bra helg, inte på topp rent psykiskt, men hanterbart.

Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva detta, men nu är sockorna i det super-supertunna garnet klara! Så du enbenta med storlek 39-41; jag måste göra dig besviken för sockan är inte längre till salu. Eller, det beror förstås på vad du är beredd att betala…

Så nu har jag mössa, halsduk och sockor som matchar!

Närbild på sockorna:

Tyvärr har jag fortfarande två nystan kvar, det kanske blir ett par väldigt stora vantar. Nästa vinter.

Idag satte jag mig i lilla sportbilen och åkte till Limmared för en riktig loppisfest. Jag började på Återbruket (det rekommenderar jag alla, visserligen finns det mycket roligt i bodarna på gatan också men det mesta där tror jag att de köpt på Återbruket och satt nya prislappar på).

Återbruket är en jätteloppis där överskottet går till Nätverket Sverige-Lettland.

Där fyndade jag en vägglampa som Ossian ska få ha som sänglampa. 25 ynka kronor betalade jag, och sedan hittade jag en skärmstomme som jag tänkte göra något snyggt av och ha till vägglampan så att vi slipper bli bländade när vi läser godnattsaga.

Ramlade också över en sjukt lång hörnsoffa, så om någon har tänkt öppna någon verksamhet där ett väntrum ingår så vet ni var väntrumssoffan finns nu-

Den fick inte ens plats på bilden.

Hur som helst, efter att ha blivit trött i ögonen på Återbruket åkte jag bort till Storgatan och mötte upp världens bästa Emma och hennes svägerska Anna och fortsatte att trötta ut ögonen i alla småbutikerna.

En häftig grej med att gå på loppis och i secondhandbutiker är hur snabbt man kan göra en tidsresa tillbaka till sin egen barndom. Man stryker med handen över en stolsrygg och minns plötsligt exakt hur ens gamla dagisfröken Sivan luktade, eller hur den varma chokladen smakade i just de där muggarna.

En av mina inredningsdrömmar är att få ha ett riktigt sminkbord. Ett sånt där med stor spegel med lampor runtomkring och en massa lådor att ha alla krämer, ögonskuggor, borstar och penslar i. Sprang på den här lilla skönheten, hade jag haft en dotter hade jag slagit till direkt, men den var i minsta laget för en 40-plussare och alla mina livsnödvändiga skönhetsprodukter.

Förresten, ni som läser bloggen, vad vill ni läsa om egentligen? Mer hudvård? Hårvård? Pyssel? Politik? Hästar? Hundar? Barnuppfostran? Mansuppfostran?
Säger inte att jag kommer att göra som ni säger, men ni kan ju hoppas…

Det kanske inte kommer som en överraskning, men 6-åringar har jävligt mycket grejer!
Framför allt smågrejer som inte verkar höra hemma någonstans. Som små onödiga leksaker de får på snabbmatsrestauranger, små actionfigurer av okänt ursprung och varje läkar- eller tandläkarbesök resulterar numera nya små glittriga djur som ska ha en plats.

I somras fyndade jag en kast på loppis som jag målade och fixade till, men nu är den full. Som tur är har jag fyndat en till som nu ska få sig en ansiktslyftning och fyllas med prylar.

Jag kanske ska passa på att visa vårt varmförråd vi har i ladugården. Här förvaras säsongsgrejer som julpynt och campingutrustning ihop med saft och sylt. Dessutom fungerar det som sadelkammare, och så här på vintern får det även vara mitt målar-rum.

Under kasten och den blå sopsäcken står en gustaviansk byrå och väntar på lite kärlek och målarfärg.

Lite humblebrag att “råka” få med rosetterna på bilden också va?

För ett par månader sedan gick jag med i en underbar grupp på Facebook. Den är faktiskt så underbar att bara den är värd att ha kvar sitt konto för. Den handlar om skönhet och hudvård men är så mycket, mycket mer.

I den känner jag att jag kan säga saker direkt ur hjärtat, jag vågar vara sårbar och svag på ett sätt jag inte riktigt vågar någon annan stans, kanske inte ens hos min terapeut som ändå är fantastisk.

Idag skrev jag ett inlägg där om hur det är att inte känna sig hemma, och jag känner att jag skulle vilja utveckla det och skriva om det här.

Jag har en svensk mamma och min pappa var från Finland men hade romska rötter från Indien. Mitt fysiska utseende är därefter. Under min uppväxt gjorde min familj det extremt klart för mig att jag aldrig skulle berätta för någon om mitt romska arv. Så även om jag aldrig blivit utkörd ur butiker eller diskriminerad i bostadsköer eller liknande så har jag ändå upplevt förtrycket mot romer fast hemifrån.

Jag växte upp i Sveriges svennigaste kommun, Täby och såg min första utomeuropeiska invandrare när jag var ca 15 år gammal. Jag har aldrig riktigt passat in någonstans, mina vänner var för det mesta blonda och blåögda och även om de inte var det så såg de väldigt svenska ut.

När de beklagade sig över sina håriga ben i omklädningsrummet efter gympan ville jag mest slå dem på käften, för i mina ögon såg de ut som duniga små fågelungar medan jag själv liknade en gorilla. De skulle aldrig förstå hur jag anpassade mina kläder, mina aktiviteter och mitt beteende efter om jag hunnit eller orkat raka benen och vaxat överläppen. De beklagade sig över att de brände sig i solen medan jag teg, för jag kom tillbaka efter sommarlovet och såg mer annorlunda ut än någonsin.

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om var jag kommer ifrån. Sverige brukar jag svara, för jag känner mig ju svensk, jag har ju aldrig upplevt något annat än svensk jul och midsommar och påsk med sill och att äta kaviarmackor och dricka O’boy efter skolan. Ingen brukar tro på mig.
Andra invandrare brukar reagera med ilska, och tycka att jag “sviker mitt ursprung”.
Svenskar, åtminstone män, brukar istället exotifiera mig och säga saker i stil med att “men du ser ju så där latina-sexy ut”.

Nu är jag 41 år gammal och har fortfarande ingen aning om var jag hör hemma. Jag kan på många plan inte identifiera mig med blonda skandinaver, men har samtidigt haft en extremt svennig medelklassuppväxt som gör att jag heller inte känner mig hemma i stora bullriga romska familjer.
Det är inte så att jag inte tycker om blonda skandinaver eller romska familjer, det är bara det att var jag än befinner mig så känner jag mig som en främmande fågel.

Så hur gör man?

Det känns som om alla antingen är mitt i ett köksbygge eller åtminstone går och drömmer om att bygga om eller renovera sitt kök, så jag tänkte att jag skulle tillägna vårt kök ett helt eget inlägg.

Jag har tyvärr inga före-bilder, men jag kan med ord försöka beskriva vad utgångsläget var:
Köket låg i husets nordvästra del med fönster mot norr och köksluckor i björk. Spisen var placerad i ett hörn intill en vägg och både skåpsutymmen och arbetsytan var mycket snålt tilltagen. För att få plats med alla grejer man har i ett kök hade man placerat två låga Billybokhyllor och liksom ställt på huvudet mot varandra och satt luckor på. Detta skåp stod precis bakom ryggen på en när man stod vid spisen…

Det fanns bara en rund diskho, och kyl och frys stod liksom i andra änden av köket så man fick springa en del. Detta var också samlingspunkten för alla gäster, så att de hela tiden var tvungen att flytta på mig varje gång man behövde hämta något i kylen. Det enda som var positivt i det gamla köket var vedspisen.
Bredvid köket fanns ett minimalt matrum. När vi flyttade in fick vi leta i flera veckor innan vi lyckades få tag i en matgrupp som fick plats där, och då slog man ändå ryggen i väggen varje gång man sköt ut stolen.

Marcus tänker ju gärna lite större än de flesta hemmafixare, och föreslog att vi istället skulle flytta köket till andra änden av huset. Så det gjorde vi.

Där fanns en matsal med två dörrar, en till vardagsrummet och en mot en liten korridor. Vägg i vägg med matsalen låg ett litet rum som här hemma gick under benämningen jaktrummet eftersom det fick bli förvaring av vapenskåp, jaktkläder, säsongsbetonade kläder och annan bråte som inte hade någon given plats. Det hade kunnat vara ett gästrum om det inte vore för att det inte fick plats någon sång där inne.

Vi rev väggarna, slet upp golvet (och därunder visade det sig att fukt fått hela trossbotten att släppa vilket ledde till ett helt eget projekt, men det är ett annat inlägg) och byggde kök. Om vi ska göra en lång historia kort.

Det gamla köket låg alltså på andra sidan om tegelväggen som är själva murstocken till skorstenen. Vi är otroligt glada att vi kunde flytta vedspisen till andra sidan!

Nu är planlösningen öppen och våra gäster kan hänga vid bardisken och umgås utan att vara i vägen. Dessutom: värmen från både vedspisen och luftvärmepumpen (som tidigare satt i matsalen) sprider värmen betydligt bättre när de har en stor öppen yta istället för en massa små rum. Och ljuset, herregud LJUSET! Innan ombyggnaden hade jag känslan av att det var så lågt i taket att jag fick gå omkring och ducka hela tiden. Med öppen planlösning, fler fönster och två altandörrar helt i glas så tar vi vara på allt dagsljus som går. Det känns viktigt, inte minst så här års!

Marcus håller på att få lappsjuka av den passiva vintern så idag drog han igång Projekt:Fårstall.

Vi har en gammal lada där en ansenlig del använts till hönsgård och för all del vill vi gärna ha lite höns, men det var ju inte så som vi vill ha det…

Marcus går och drömmer om får, och idag inleddes alltså projektet där en del av denna lada ska bli lösdrift till får.

Ossian och Marcus hjälptes först åt med att ta ner stängslet mot skogshagen som ligger bakom ladan.

Tanken är att fåren från lösdriften ska komma direkt ut i skogshagen som vetter ner mot dammen. På ladans kortsida, till vänster om Marcus och Ossian på bilden ovan kommer utedelen till nya hönsgården att vara som det ser ut nu.

Ungefär en tredjedel av ladan utgör idag den gamla hönsgården, resten är som det ofta blir i tomma lador på landet förvaring för allt möjligt, till exempel vinterförvaring av utemöblerna.

Ladan har sett sina bästa dagar, innertaket är i riktigt uselt skick

Men idag fokuserade vi på utsidan, bland annat var stenarna som hållit nätet runt utedelen på hönsgården på plats kvar. De flesta lyckades killarna baxa upp i skopan på traktorn och köra bort.

Vi har nog en del jobb framför oss, men det kan nog bli riktigt bra detta!

Idag firade vi svärmors födelsedag hos Marcus syster. En stor anledning till att jag älskar att vara ingift i den här familjen är den stora kärleken till djuren. Man är liksom alltid omgiven av mjuk fluffig päls och det finns alltid någon som vill ha sin mage klappad eller bli kliad bakom ett öra.

Idag träffade jag för första gången Molle, en tervueren/collie/tollarblandning precis på väg ur valpåldern och in i slyngelåldern med tillhörande oproportionerliga kropp och inte hundraprocentig koll på vad han gör med den.

Ja, pälsen är precis lika mjuk och fluffig som den ser ut att vara, kanske ännu mjukare!

Som en bonus bjuder jag även på en bild på den förtjusande lilla Isa, en Dansk-Svensk gårdshund i husses knä:

Det är tur att det finns sånt här när man är lite besviken över att läppen fortfarande är svullen och jag inte kan ha läppstift.