Frun på Långarydet

International Pi Day översätts lämligast till Internationella pajdagen (matte har aldrig varit min grej). Men eftersom sonen är extremt kräsen när det gäller kakor och sötsaker (trots att vi proppat honom full med socker i stort sett sedan han föddes) så är det inte helt lätt att hitta en paj som faller herrn på läppen.

Men till slut kom jag i alla fall på följande:

Mixa ett paket Oreo med ca 75 g smält smör och tryck ut i botten av en pajform.

Mixa tre paket Oreos med ett paket cream cheese och fyll pajskalet med detta. Fukta händerna med vatten så fastnar inte smeten så mycket.

Smält 150 g vit choklad och bred ut över kakan (försök hålla barnets fingrar borta från chokladfliset)

Smält ca 50 g mörk choklad och ringla ränder över det vita chokladen. Dra en tandpetare eller annat lämpligt verktyg genom ränderna och skapa mönster.

Låt chokladen stelna i kylen innan servering. Den är mäktig som fasen, så en sådan här kaka räcker gott och väl till tio personer.

Tänk vad lite choklad kan göra med humöret

Det här är inte kul

http://www.bbc.com/news/science-environment-39230706/embed

En annan grej: det sprids en artikel om hur svenska folket upplever att maten på äldreboenden är.

säg den meningen igen långsamt för dig själv. Det handlar alltså inte om att de som äter maten berättar vad de tycker, utan det är “folk” i största allmänhet, vars uppfattning om maten förmodligen främst grundar sig i bilder de hittat på sociala medier, ska säga hur de tror att maten är.

En läkare citeras om hur de gamla svälter ihjäl. Leif Mannerström lyfts fram som någon som kämpar för att de äldre ska få bättre mat.

Jag tycker absolut att gamla och svaga ska få bra mat, men eftersom jag dels har gamla människor i min bekantskapskrets, dels har bekanta som arbetar med äldre så är min bild av detta lite annorlunda och, känner jag, lite mer nyanserad. Gamla människor har ofta rätt kassa tänder. Detta gör att de har svårt att äta och att få i sig tillräckligt.
Med ålder försämras smaksinnet, det här gör också att deras intresse för mat och ätande minskar. Många gånger har de också sjukdomar och åkommor där de ordinerats specialkost, då kanske oxfilé inte är ett lämpligt alternativ (Mannerström citeras om just detta, i stil med att om de intagna på Kumla kan äta oxfilé så kan även de gamla).

Precis som den gamla skrönan om Carema och de vägda blöjorna så bryr sig folk inte om att ställa sig frågan varför, utan förutsätter att allt handlar om att någon Krösus vill bli rik på de svagares bekostnad. Jag tvivlar inte på att det finns Krösusar som gärna tjänar en hacka på mindre bemedlade (läs Bert Karlsson), men jag vet också att det finns människor som vill erbjuda en bra tjänst till många kunder och kunna betala sina egna räkningar.

Vill ni läsa hela skiten så finns den här

Kan vi sluta med det här jävla användandet av veckonummer som tidsangivelser? Kan vi snälla börja använda oss av datum och veckodag istället för jämna och ojämna veckor?

Är på ett jävla humör idag, det finns risk att det kommer att framgå i bloggen

Jag vet inte var gränsen mellan vanligt mänskligt behov av att bli bekräftad och en sjuklig längtan efter att andra människor ska säga att man är värd den kvadratmeter man tar upp här på jorden ligger. Men jag vet att jag har passerat den för länge sedan.
Det här riskerar att bli hudlöst och naket och smutsigt och eländigt, men jag tänker att kanske känns det bättre om jag sätter ord på det här. Och kanske, kanske finns det någon därute som känner igen sig i åtminstone en liten liten del av det.

Jag är en bekräftelsehora av rang. I mina egna ögon är jag värd noll och ingenting. Jag har ingenting att bidra med. Jag lever på samhället och min man som en annan parasit, jag har aldrig varit riktigt bra på någonting och jag är dessutom lite småfet och börjar bli gammal. Jag har inga riktiga vänner, det senaste året har två av dem jag hade någon slags vänskap på gång med vänt mig ryggen. Och jag klandrar dem inte. Jag är ganska tråkig och blir dessutom klängig och tjatig efter bekräftelse när man känt mig ett tag.

Jag arbetstränar på en restaurang tre dagar i veckan. De som har restaurangen är några av de finaste människor jag träffat. De ger mig förtroenden som jag inte känner att jag förtjänar, men jag gör försöker verkligen göra mitt bästa för att de inte ska ångra att de lät mig komma och arbetsträna hos dem.

Förra helgen gjorde jag en gräddsås till min familj. Både maken sonen och hans mormor tyckte (sade de i alla fall) att den var helt makalöst god. I ett anfall av hybris frågade jag om jag inte kunde få göra gräddsås i restaurangen om de skulle ha det på menyn någon dag. Till min stora förvåning sade de ja.

Så idag var det dags. Jag hade ont i magen hela tiden och sprang runt som en hispig höna av rädsla för att det skulle bli fel, att de inte skulle tycka om den. Och när de skulle provsmaka kunde jag inte andas på flera minuter. Jag stod bokstavligen talat och höll andan tills det svartnade för ögonen på mig tills jag hörde de förlösande orden “Den var god”.

Och här skulle det kanske för de flesta bekräftelsehororna kunna sluta lyckligt. Men för mig så fortsatte det resten av dagen. Jag åkte hem och satte hörlurarna i öronen för att en podd skulle kunna distrahera mig medan jag skottade snö. Men hela tiden tänkte jag “tänk om han bara sade så för att vara snäll?”

Det är som att mitt förnuft frågar varför han skulle säga så om han inte menade det. Men samtidigt sitter den enorma skamhäxan och viskar i mitt öra “för att han inte orkar med dig”.

Försöker tänka på gårdagen då jag tyckte att jag hade lagat en jättegod gryta på fläsklägg, men det känns som om det var en helt annan person, i en helt annan tid.

Jag har alltid varit ett fan av vad jag brukar kalla skräpkött. De där lite konstiga bitarna som ligger lite ensamma och bortglömda i kyldiskarna runtom i landet och som sällan slits och rivs i av kunderna.
En fördel med detta är att de oftast är betydligt billigare än de mer populära bitarna, som filéer och kotletter och biffar. Men för några år sedan gjorde pulled pork entré i de svenska köken, och den där karrén som man tidigare kunde köpa för en spottstyver steg i pris tillsammans med den underskattade högreven.
Men några styckningsdetaljer kan man fortfarande hitta för en riktigt billig peng eftersom folk inte har fattat hur inibängen jäkla gott det blir med lite omtanke, mycket tid och låg temperatur. Som fläsklägg till exempel.

Idag fick två dallrande läggar koka dryga två timmar i ugnen innan de fick sällskap med lök, vitlök, tomater, stjärnanis och calvados i en gryta. Satan i gatan så gott!

Serverade den med basmatiris och en extremt snabb variant av kimchi. Jag bara skar upp lite salladskål och lade i bunke, saltade och knådade kålen lite snabbt innan jag hällde på Srirachasås och rörde om. Lät den stå ca 10 minuter innan servering med en tallrik och granolaburken som tyngd på.

Men bäst som jag stod där och plockade köttet av benen började jag fundera lite. Jag menar varje gris som slaktas bär ju, förutom på två filéer och en hel radda kotletter och allt det där andra på minst två förnämliga läggar. Men i butikerna ligger det massor av filéer och kotletter och en hel del karréskivor (tyvärr ofta impregnerade med nån orangeröd sörja som de kallar marinad) men ytterst sällan några fläskläggar. Och gör dem det så är de ofta försvinnande få och ligger oftast i någon lags skamvrå, kanske till och med en egen disk. Men vart tar alla fläskläggar vägen?
en stor del tror jag säljs till finkrogarna, för de är ofta duktiga på att servera både fläsklägg, griskind och annat pilligt. Men det kan omöjligt vara alla, så var är resten?
Har du sett ett stort berg av fläsklägg någonstans så kan du väl höra av dig, för det här verkar skumt, det kan väl inte vara så att man slänger fina fläskläggar?

Jag var osäker på hur jag skulle kategorisera det här inlägget, handlar det om barn, politik, feminism eller ska jag välja att skratta åt det och lägga det under “roligt”?

Men jag kan inte skratta åt det, orkar inte skratta åt all denna dumhet som far runt i sociala medier och som folk sväljer med hull och hår utan att över huvud taget stanna upp och tänka efter det minsta lilla.

Vad är det då som jag inte orkar skratta åt? Jo, en debattartikel i Aftonbladet med den här rubriken:

Hela eländet kan du läsa här

Debattartikeln är skriven av en Anna Larsson som titulerar sig “tvåbarnsmamma”. Jag vill på intet sätt förringa den titeln, jag känner mängder med tvåbarnsmammor som alla är underbara, fantastiska fina människor och superbra föräldrar. Men ingen av dem skulle på något sätt påstå att denna titel ger dem något som helst kvalifikationer att uttala sig om näringslära, biologi, medicin eller sociologi. För det är nämligen precis vad denna Anna Larsson gör.

Hennes debattartikel handlar om hennes barn, och hur deras förhållande till sötsaker utvecklats sedan det första barnet föddes 2009. Hela hennes resonemang bygger på hur hon själv upplever att intaget av socker/sötade produkter har påverkat hennes barn. En observationsstudie där en mamma alltså studerar sina egna barn kryddat med intaget av en dokumentär som heter “mitt sockersöta barn”. Denna dokumentär finns tillgänglig för pluskunder på Aftonbladet.se och handlar om en man som under en veckas tid lever som barnen på förskolan, delar deras vardag och äter deras mat. Lite som Historieätarna fast tvärtom. Denne man heter Thomas och är enligt AB reporter och personlig tränare, vilket i mina ögon bara gör honom en ångström mer trovärdig att uttala sig om detta.

Dokumentären mynnar ut i att barnen tydligen får i sin jättemycket socker och att Thomas, som äter barnens mat gånger 2,5 eftersom han är vuxen, inte mår speciellt bra av den här dieten. När barnen äter en glass så äter alltså Thomas 2,5 glassar.

Eftersom jag är lika mycket lekman som författaren av debattartikeln ska jag inte påstå att inget av det hon skriver är sant, jag tror säkert att hon upplevt att hennes barn mår bättre utan socker.

Men jag skulle vilja ta upp några saker som jag tycker känns väldigt fel i detta.

1. Jag har redan tagit upp det faktum att en observationsstudie av två barn av deras egen mamma inte kan kallas för en tillförlitlig vetenskaplig metod.

2. Jag är lite tveksam till doseringen i dokumentären, jag skulle nog också känna mig rätt seg och dåsig om jag åt så mycket som 2,5 gånger mer än det mitt barn äter. Men det skulle jag kanske å andra sidan kanske behöva om jag rörde mig och växte lika mycket som han och hans kompisar gör.

3. Jag vill också passa på att påpeka att det mänskliga immunförsvaret behöver socker. Jag citerar vad Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin i Göteborg skrev om artikeln på Twitter 2017-02-27:

“Immuncellerna måste bada i socker för att fungera. Det är därför blodsockerhalten höjs vid svåra infektioner, just för att immunförsvaret ska fungera optimalt”.

För säkerhets skull är det väl bäst att jag inflikar att jag inte tycker att man ska byta ut potatisen mot drömmar och finska pinnar, men det vore ju skönt med lite sans och balans i tillvaron.

3. Att ge sig på att skriva en hel debattartikel med utgångspunkt i hur man upplever att ens barn reagerar på ett visst födoämne ligger visserligen i linje med nutidens stora trend, faktaresistens. Desto större anledning för Aftonbladet att inte publicera den. Men eftersom den hänvisar till en dokumentär som Aftonbladet tar betalat för så kan det ju vara så att de väljer att lägga moralen åt sidan.

4. Kan vi snälla sluta skuldbelägga föräldrar? För det här är ju egentligen bara ännu ett inlägg i den eviga berättelsen om hur dagens föräldrar är fullkomligt värdelösa för att vi (i vissa fall) gillar våra jobb, våra vänner och våra fritidsintressen och inte tillbringar varje sekund med våra barn, för att vi använder våra mobiler för mycket, för att vi låter barnen spela dataspel, titta på TV, filmer och så vidare. Nu ska jag vara riktigt radikal, men jag tror att de flesta föräldrar älskar sina barn och vill dem väl. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, ibland sämre och ibland bättre. Det är ofta så med mänskligt beteende. Vad jag däremot vet av egen erfarenhet är att fler pekpinnar inte gör mig till en bättre mamma till mitt barn.

5. Det mest skrämmande är ändå hur många i mitt Facebookflöde som väljer att helt okritiskt dela artikeln. Bara rubriken borde ju rimligen få läsare att tänka både en och två gånger innan man sväljer resonemanget med hull och hår. Tror de på fullaste allvar att föräldrar som ger sina barn någonting sötat med socker inte älskar sina barn?

Det vore väl jättebra om vi kunde dela upp föräldrar i två kategorier, de som älskar sina barn och de som inte gör det, om inte annat så skulle ju socialtjänstens jobb bli väldigt mycket enklare.
Men inte ens föräldrarollen är svartvit, i så fall vore det ju så att jag och Marcus som ger vårt barn lördagsgodis och erbjuder fika när det serveras inte älskade vårt barn. Och min känsla i bröstet säger något helt annat.

På allmän begäran (Hej Sandra!) kommer här receptet på en riktigt smarrig granola

Sätt ugnen på 175 grader.

Hacka ca 1 dl paranötter, 1 dl mandel, 1 dl pecannötter och andra nötter du gillar till max 1 cm stora bitar. Detta går smidigast i maskin, men då börjar jag med de större nötterna och fyller på med de mindre allteftersom.

Blanda nötterna med 4 dl havregryn, 4 dl fiberhavregryn, 1 dl solrosfrön, 1 dl pumpafrön, 1/2 dl linfrön och 1/2 dl chiafrön (ja, du kan utesluta eller lägga till exakt vilka frön du vill ha, det är det som är det fina i kråksången! Man kan till och med skoja till det med riven kokos! Helt bananas!

Nu har vi alltså skapat müsli. Den ser precis så där grå och tråkig ut som müsli brukar se ut. Nu börjar det roliga, dvs när den trista, nyttiga müslin förvandlas till en god och lyxig granola:

I en liten kastrullrackare kokar du nu upp 1,5 dl smakfri olja, jag brukar ta rapsolja, 1/2 dl ljust muscavadosocker, 1/2 dl farinsocker, 1/2 dl sirap, lite honung, 1 msk vaniljsocker, 1 msk malen kanel och en nypa salt.

Rör ihop denna gyllene söta smet och blanda noga med müsliblandningen.

Häll upp blandningen i en långpanna som du fodrat med bakplåtspapper och släng in plåten i ugnen. Efter ca 10-15 minuter öppnar du ugnen och rör runt i härligheten.

Låt den stå kvar i ugnen ca 10 minuter till innan du tar ut den och låter den svalna.

När granolan är sval mosar du sönder den med händerna och blandar med ca 1 dl gul russin och 1 dl torkade tranbär. Föredrar du vanliga russin, torkade aprikoser i småbitar eller kanske torkade fikon går det säkert hur bra som helst!

Själv föredrar jag att äta min granola med lite naturell yoghurt, den söta granolan kommer bäst till sin rätt i sällskap med yoghurtens syra tycker jag.

Varsågoda!