Jag vet inte var gränsen mellan vanligt mänskligt behov av att bli bekräftad och en sjuklig längtan efter att andra människor ska säga att man är värd den kvadratmeter man tar upp här på jorden ligger. Men jag vet att jag har passerat den för länge sedan.
Det här riskerar att bli hudlöst och naket och smutsigt och eländigt, men jag tänker att kanske känns det bättre om jag sätter ord på det här. Och kanske, kanske finns det någon därute som känner igen sig i åtminstone en liten liten del av det.

Jag är en bekräftelsehora av rang. I mina egna ögon är jag värd noll och ingenting. Jag har ingenting att bidra med. Jag lever på samhället och min man som en annan parasit, jag har aldrig varit riktigt bra på någonting och jag är dessutom lite småfet och börjar bli gammal. Jag har inga riktiga vänner, det senaste året har två av dem jag hade någon slags vänskap på gång med vänt mig ryggen. Och jag klandrar dem inte. Jag är ganska tråkig och blir dessutom klängig och tjatig efter bekräftelse när man känt mig ett tag.

Jag arbetstränar på en restaurang tre dagar i veckan. De som har restaurangen är några av de finaste människor jag träffat. De ger mig förtroenden som jag inte känner att jag förtjänar, men jag gör försöker verkligen göra mitt bästa för att de inte ska ångra att de lät mig komma och arbetsträna hos dem.

Förra helgen gjorde jag en gräddsås till min familj. Både maken sonen och hans mormor tyckte (sade de i alla fall) att den var helt makalöst god. I ett anfall av hybris frågade jag om jag inte kunde få göra gräddsås i restaurangen om de skulle ha det på menyn någon dag. Till min stora förvåning sade de ja.

Så idag var det dags. Jag hade ont i magen hela tiden och sprang runt som en hispig höna av rädsla för att det skulle bli fel, att de inte skulle tycka om den. Och när de skulle provsmaka kunde jag inte andas på flera minuter. Jag stod bokstavligen talat och höll andan tills det svartnade för ögonen på mig tills jag hörde de förlösande orden “Den var god”.

Och här skulle det kanske för de flesta bekräftelsehororna kunna sluta lyckligt. Men för mig så fortsatte det resten av dagen. Jag åkte hem och satte hörlurarna i öronen för att en podd skulle kunna distrahera mig medan jag skottade snö. Men hela tiden tänkte jag “tänk om han bara sade så för att vara snäll?”

Det är som att mitt förnuft frågar varför han skulle säga så om han inte menade det. Men samtidigt sitter den enorma skamhäxan och viskar i mitt öra “för att han inte orkar med dig”.

Försöker tänka på gårdagen då jag tyckte att jag hade lagat en jättegod gryta på fläsklägg, men det känns som om det var en helt annan person, i en helt annan tid.