Jag var osäker på hur jag skulle kategorisera det här inlägget, handlar det om barn, politik, feminism eller ska jag välja att skratta åt det och lägga det under “roligt”?

Men jag kan inte skratta åt det, orkar inte skratta åt all denna dumhet som far runt i sociala medier och som folk sväljer med hull och hår utan att över huvud taget stanna upp och tänka efter det minsta lilla.

Vad är det då som jag inte orkar skratta åt? Jo, en debattartikel i Aftonbladet med den här rubriken:


Hela eländet kan du läsa här

Debattartikeln är skriven av en Anna Larsson som titulerar sig “tvåbarnsmamma”. Jag vill på intet sätt förringa den titeln, jag känner mängder med tvåbarnsmammor som alla är underbara, fantastiska fina människor och superbra föräldrar. Men ingen av dem skulle på något sätt påstå att denna titel ger dem något som helst kvalifikationer att uttala sig om näringslära, biologi, medicin eller sociologi. För det är nämligen precis vad denna Anna Larsson gör.

Hennes debattartikel handlar om hennes barn, och hur deras förhållande till sötsaker utvecklats sedan det första barnet föddes 2009. Hela hennes resonemang bygger på hur hon själv upplever att intaget av socker/sötade produkter har påverkat hennes barn. En observationsstudie där en mamma alltså studerar sina egna barn kryddat med intaget av en dokumentär som heter “mitt sockersöta barn”. Denna dokumentär finns tillgänglig för pluskunder på Aftonbladet.se och handlar om en man som under en veckas tid lever som barnen på förskolan, delar deras vardag och äter deras mat. Lite som Historieätarna fast tvärtom. Denne man heter Thomas och är enligt AB reporter och personlig tränare, vilket i mina ögon bara gör honom en ångström mer trovärdig att uttala sig om detta.

Dokumentären mynnar ut i att barnen tydligen får i sin jättemycket socker och att Thomas, som äter barnens mat gånger 2,5 eftersom han är vuxen, inte mår speciellt bra av den här dieten. När barnen äter en glass så äter alltså Thomas 2,5 glassar.

Eftersom jag är lika mycket lekman som författaren av debattartikeln ska jag inte påstå att inget av det hon skriver är sant, jag tror säkert att hon upplevt att hennes barn mår bättre utan socker.

Men jag skulle vilja ta upp några saker som jag tycker känns väldigt fel i detta.

1. Jag har redan tagit upp det faktum att en observationsstudie av två barn av deras egen mamma inte kan kallas för en tillförlitlig vetenskaplig metod.

2. Jag är lite tveksam till doseringen i dokumentären, jag skulle nog också känna mig rätt seg och dåsig om jag åt så mycket som 2,5 gånger mer än det mitt barn äter. Men det skulle jag kanske å andra sidan kanske behöva om jag rörde mig och växte lika mycket som han och hans kompisar gör.

3. Jag vill också passa på att påpeka att det mänskliga immunförsvaret behöver socker. Jag citerar vad Agnes Wold, läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Sahlgrenska akademin i Göteborg skrev om artikeln på Twitter 2017-02-27:

“Immuncellerna måste bada i socker för att fungera. Det är därför blodsockerhalten höjs vid svåra infektioner, just för att immunförsvaret ska fungera optimalt”.

För säkerhets skull är det väl bäst att jag inflikar att jag inte tycker att man ska byta ut potatisen mot drömmar och finska pinnar, men det vore ju skönt med lite sans och balans i tillvaron.

3. Att ge sig på att skriva en hel debattartikel med utgångspunkt i hur man upplever att ens barn reagerar på ett visst födoämne ligger visserligen i linje med nutidens stora trend, faktaresistens. Desto större anledning för Aftonbladet att inte publicera den. Men eftersom den hänvisar till en dokumentär som Aftonbladet tar betalat för så kan det ju vara så att de väljer att lägga moralen åt sidan.

4. Kan vi snälla sluta skuldbelägga föräldrar? För det här är ju egentligen bara ännu ett inlägg i den eviga berättelsen om hur dagens föräldrar är fullkomligt värdelösa för att vi (i vissa fall) gillar våra jobb, våra vänner och våra fritidsintressen och inte tillbringar varje sekund med våra barn, för att vi använder våra mobiler för mycket, för att vi låter barnen spela dataspel, titta på TV, filmer och så vidare. Nu ska jag vara riktigt radikal, men jag tror att de flesta föräldrar älskar sina barn och vill dem väl. Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig, ibland sämre och ibland bättre. Det är ofta så med mänskligt beteende. Vad jag däremot vet av egen erfarenhet är att fler pekpinnar inte gör mig till en bättre mamma till mitt barn.

5. Det mest skrämmande är ändå hur många i mitt Facebookflöde som väljer att helt okritiskt dela artikeln. Bara rubriken borde ju rimligen få läsare att tänka både en och två gånger innan man sväljer resonemanget med hull och hår. Tror de på fullaste allvar att föräldrar som ger sina barn någonting sötat med socker inte älskar sina barn?

Det vore väl jättebra om vi kunde dela upp föräldrar i två kategorier, de som älskar sina barn och de som inte gör det, om inte annat så skulle ju socialtjänstens jobb bli väldigt mycket enklare.
Men inte ens föräldrarollen är svartvit, i så fall vore det ju så att jag och Marcus som ger vårt barn lördagsgodis och erbjuder fika när det serveras inte älskade vårt barn. Och min känsla i bröstet säger något helt annat.