Frun på Långarydet

Nyhetsflödet från den svenska politiska scenen varvas med en oändlig räcka krönikor och blogginlägg. Gemensamt för dem är att de strävar åt antingen det ena eller det andra av två alternativ. Ska valet i mars handla om 1) Invandringspolitiken eller 2) inte om invandringspolitiken.
Med tanke på hur vi hamnade i den här situationen så vågar jag påstå att hur vi än vänder oss så är det till alternativ 1 vi återkommer hela tiden.

Men då känner jag så här i juletider att jag vill visa på ett tredje alternativ. Jag ska försöka vara tydlig och ta det från början.

Vi bör kunna vara överens om att för politiker, vilket block de än må tillhöra, så är vi medborgare inget annat än debet och kredit, inkomster och utgifter, investering eller förlustaffär.
En god medborgare jobbar och betalar skatt och tar så lite som möjligt tillbaka. Det låter kanske inte så vackert och altruistiskt, men så är det, allt annat är bara snack. Det kan man ju tycka vad man vill om, men jag tror att de allra flesta kan förstå att så ser läget ut.

Politikernas uppgift är alltså att hitta ett sätt där så många som möjligt tjänar pengar och betalar skatt så att vi tillsammans har råd att ta hand om dem som av olika anledningar inte gör det. Betalar skatt alltså. Och nu närmar vi oss den där vidriga frågan som mot de flestas vilja lett till ett extra val, nämligen invandringen. De bråkiga killarna i klassen byggde nämligen hela sin valrörelse 2014 på uppfattningen att invandrare inte bidrar till den gemensamma trivselkassan, utan bara tar ur den. Nu vet ju förhoppningsvis de allra flesta att det inte är så, men eftersom valrörelsen 2015, vare sig vi vill eller inte, kommer att handla om just invandringen så är mitt förslag följande:

Istället för att låta klassens störis hålla i trådarna och få er att prata om invandring i sjuka termer som “volymer”, så ta makten över samtalet och prata om något närliggande, nämligen integration. Men sakta i backarna nu, glöm inte att vara tydliga med att integration inte innebär att ge upp sin religion eller identitet, eller att man måste börja äta rutten fisk och slaktavfall i gelé, för “det gör alla riktiga svenskar”.

Nej, mitt förslag är mer radikalt än så, det går nämligen ut på att tala sanning och att göra det med raka puckar. Låtsas att väljarna är smarta och pålästa (ja, jag vet, 13 % visade tydligt att de inte var det förra året, men det betyder inte att de inte vill bli behandlade som om de vore det). Tala klarspråk och utgå från frågan: “Hur vill just vi göra för att så många som möjligt ska vilja och kunna komma hit och bli goda, skattebetalande medborgare och bidra till vårt gemensamma konto?”

Lämna inte fältet fritt för folkdräktsfoliehattarna att göra det till en ja/nej-fråga, för ni vet ju redan att invandring är bra för Sverige, och det vet faktiskt de flesta väljare också.

Ni behöver inte ens döda blockpolitiken som verkar vara så viktig för er! Ni har säkert massor av kreativa förslag på hur detta ska göras, och dessutom har ni en hel väljarkår som bara längtar efter politiker med visioner, och inte bara en massa pajkastning och “han-sade-hon-sade-retorik”.

Vad säger ni? Tänk på det över helgerna i alla fall, brainstorma fram massor av härliga integrationsstärkande förslag så går vi igenom dem tillsammans efter jullovet!

När jag gick i skolan handlade en nästan oproportionerlig del av undervisningen om tiden före och under andra världskriget. Mitt fjortisjag var tämligen trött på det hela, men det var jag ju å andra sidan på satsdelar, bråk och periodiska systemet också. Men jag minns att en fråga som ständigt kom upp var “Varför drog de inte bara när de märkte att Hitler fick mer och mer gehör för sina idéer?”

Sedan den där ödesdigra dagen när Sverigedemokraterna fick hela regeringen på fall har de så gott som dagligen bjudit på flera bevis på var de verkligen står. Före valet kunde väljarna säga att “Jag är inte rasist, jag röstar på SD för att de bryr sig om de gamla/skolan/arbetslösa” och liknande floskler till skygglappar. Idag kan inte någon påstå att SD inte är ett rasistiskt parti. Ett parti som extremt tydligt gör skillnad på folk och folk. Som lever på bisarra visioner om att återskapa ett Sverige som aldrig funnits.

Jag har några gånger hört representanter för den äldre generationen säga att “säga vad man vill om Hitler, men det var ordning och reda!”. Ibland vill jag tro att det är den där ordningen folk längtar efter. Att de helt enkelt tycker att det har blivit lite stökigt i samhället, med fattiga människor som tigger utanför butikerna, och arga ungdomar som kastar sten och beter sig illa i förorterna. Och då vill man att någon städar. Organiserar och sorterar. Och man vill så gärna tro att om vi bara sorterar alla muslimer i ett fack, judar i ett annat, samer här borta och romer här så ska allt bli bra. Allt kommer att falla på plats, när vi riktiga svenskar inte längre störs av en massa konstiga människors märkliga kulturer.

Nåväl, det verkar ju inte bli så värst många “riktiga” svenskar kvar. Och de där gamla fina svenska kulturyttringarna är ju när man tittar närmare på dem inte ens speciellt svenska.

Efter budgetkatastrofen tänkte jag, nu kan det gå åt två håll; antingen inser de som röstat på SD att det kanske inte var ett speciellt klokt val jag gjorde vid valurnan i september. Alltså inte rasisterna, för de vet ju mycket väl vad de gjorde när de lade sina röster på SD. Men pensionärerna, de som aldrig träffat en muslim i hela sitt liv, och vars enda kunskap om muslimer kommer från SD-propaganda och de gånger de sett Usama bin Ladens hemvideofilmer visas på nyheterna. De kanske faktiskt börjar inse att det aldrig har handlat om att de ska ha det bra, utan snarare om att andra inte ska hade bra.

Eller så tänker de envist att “Det är bra pajkar, backa inte nu! Först måste vi få ut alla de där hemska invandrarna ur landet, sen kommer pengarna börja rulla in på våra konton”.

Det verkar som att ingen verkar ha kommit till något slags insikt. Än så länge har jag inte hört en enda person säga “Jag röstade på SD i valet och jag ångrar mig nu, ni hade rätt hela tiden, de är bara rasister och inget annat”. Tvärtom verkar ännu fler vilja stötta dem. Kanske för att man betraktar dem som underdogs. De gör ideligen bort sig och medierna berättar om det. Precis som de ska göra.

Jag undrar hur det kändes att vara jude i Berlin 1937. Kände de som jag, att det här kan inte hända? Mina grannar, bekanta, alla dessa normala människor jag ser varje dag, inte kan väl de stötta ett parti som vill registrera mig, kanske kasta ut mig ur landet? Eller? Kommer någon om 70 år sitta och ställa frågan “Varför drog hon inte? Varför stannade hon kvar i landet?”

Dagens skämskudde: alla som plötsligt höjer sina röster och skriker att samerna minsann är det svenskaste som finns. Jag gissar att SD med Björn Söder i spetsen fnissar gott åt alla som gått rakt i deras fälla och plötsligt tycker att det är ok att ha diskussioner om vilka som är “svenskast”.

Dagens ont-i-magen: Skolmassakern i Peshawar. Världen orkar inte med fler döda skolbarn.

Dagens insikt: Jag måste nu till varje pris undvika att bli utsatt för någon typ av våldsbrott eftersom en anmälan kan göra att jag hamnar i ett register. Det räcker ju att finnas i SD:s ursprungsregister, att dessutom finnas med i registret över “Gnälliga, psykiskt veka och icke trovärdiga kvinnor” blir för mycket.

Dagens i-lands problem: Vädret. När jag hör rasisterna rasa över “massinvandringen” till detta vedervärdiga klimat så blir jag än mer fast i övertygelsen att de är helt jävla dumma i huvudet. Om möjligheten fanns att stanna kvar i exempelvis ett varmt Somalia så skulle väl ingen frivilligt bege sig till detta vädermässiga helvete med snöblandat regn och fuktig kyla som får det att värka i skelettet?

När jag började med hästar, vilket måste ha varit runt 1983, var det i ett stall som ägdes och drevs av en fantastisk kvinna vid namn Kerstin. Hon var säkert två meter lång (som jag minns det) och hade nävar som dasslock.
Hon älskade hästar, men verkade inte så förtjust i människor. Varje år visade SVT uppvisningar från Spanska ridskolan i Wien. Vi småtjejer som fanns på plats i stallet den dagen blev uppbjudna till herrgården för att titta på de fantastiska lipizzanerhästarna utföra piaff och levad som fick våra hakor att falla till golvet av beundran.

Kerstin levde ensam så klart, och vi var alla lite rädda för denna barska kvinna. En gång tyckte min ridlärare att Kerstin skulle få se hur jag red, och få bedöma om jag borde få vara med på tävlingen som skulle ordnas. Jag var så nervös så att allt gick komplett åt helvete. Stackars Foxe, som hästen hette, trodde väl att vi skulle bli anfallna av både vargar och några Tyrannosaurus så spänd som jag var.

Kerstin hade för vana att varje morgon gå ner från herrgården till stallet i nattlinne (Och vid kyligare väder en morgonrock. Öppen). Det var inga präktiga flanellnattskjortor det var tal om, utan ganska raffiga saker i tunna slirviga material som siden och spets.

Den enda katten i sammanhanget var stallkatten Edgar, med sina råttnaggade öron, så man kan verkligen inte kalla Kerstin “Crazy catwoman”. Däremot tror jag hon hade uppskattat att kallas Crazy Horselady.

Nyss, när jag gick förbi hallspegeln fick jag syn på Kerstin trodde jag. Men så insåg jag att det var jag själv som glömt ta av mig nattlinnet i morse.

Japp, det är en bred spetskant ni ser där över de olivgröna långkalsongerna…

Det har cirkulerat en länk till en debattartikel i sociala medier. En artikel på temat “kunden har inte alltid rätt”.
Jag kan inte låta bli att tycka att det här är tragiskt. Någon som arbetar i något form av säljyrke verkar inte riktigt ha förstått vad hens arbete går ut på. Och framför allt har hen inte förstått att det är frivilligt. Jo, det står var och en fritt att söka sig ett annat jobb, utbilda sig eller skriva en bok, men det är en helt annan diskussion. Jag skulle istället vilja stoppa in det här resonemanget i ett större sammanhang.
Jag har själv arbetat som säljare i många år. Jag vet att en del kunder beter sig som om de samlat på sig ilska och frustration över allt i livet i minst en veckas tid för att sedan gå in i valfri butik/restaurang och fullkomligt ösa ur sig alltihop över första bästa person de träffar på. Det är naturligtvis ingen lätt sak för en säljare att hantera en sådan här situation, men det jag saknar i det här läget är yrkesstolthet.

Att arbeta i ett serviceyrke innebär att du har som yrke att göra människor glada, att överträffa deras förväntningar och få dem att må bra. De allra flesta som besöker en restaurang eller en butik har ett relativt lätt identifierbart behov som servicepersonen har makt att tillfredsställa. Viljan att göra det borde vara det mest grundläggande man som kund kan begära. För att jag ska vilja besöka butiken/restaurangen igen tycker jag emellertid kräver lite mer än så, och ibland händer det.

Men alldeles för ofta lämnar jag butiken med en känsla av att jag
1. På något sätt stört personalen.
2. På något sätt förolämpat dem genom att ställa frågor om varan jag tänkt köpa
3. På något sätt förolämpat dem genom att välja det billigare alternativet av två.
4. Helst inte är välkommen tillbaka.

En säljare med yrkesstolthet skulle aldrig få en kund att känna så här, så varför finns det så få säljare med yrkesstolthet i det här landet? Varför är det så fult att sälja?
För mig är en säljare någon med makt. Makt att rädda mig från att göra bort mig på en anställningsintervju genom att hjälpa mig att välja rätt kläder. Någon som kan hjälpa mig att göra succé bland middagsgästerna genom att hjälpa mig att köpa rätt råvaror. Någon som räddar mig från Arga Snickaren genom att sälja rätt virke till min renovering osv. Och de flesta av kunderna är ju uppriktigt glada och tacksamma för hjälpen, men ändå ligger det som en tung våt filt av skam över serviceyrken, annars skulle inte såna här artiklar spridas.

Jag är den första att skriva under på att de flesta serviceyrken är underbetalda, men innan lönerna höjs måste vi nog höja ribban rejält för vad som är god service i Sverige.

Ibland motiverar man servicepersonalens nonchalans med märkliga undanflykter i stil med att “Säljaren kanske hade ont i huvudet/mensvärk/relationsproblem”. Exakt hur får din nonchalans huvudvärken/mensvärken/relationsproblemen att bli bättre? Antingen är det så illa att du behöver stanna hemma från jobbet eller så ställer du av dig ditt personliga bagage i hallen när du kommer till jobbet. För (och det här gäller ALLA yrken) du får inte din lön för att du rent fysiskt befinner dig på din arbetsplats, du har faktiskt även arbetsuppgifter. Och för någon i ett serviceyrke så består det i att göra alla besökare nöjda allra minst.

Det kommer mer på ämnet, både rysliga exempel på när servicen legat på en gräsligt låg nivå och även en del riktigt goda exempel när jag mått bättre när jag lämnat en butik/restaurang än när jag kom.

Jag vill inte vara en sådan där person som bara bloggar om allt fantastiskt min unge hittar på men jag kan bara inte släppa detta!

Igår lämnade jag fyraåringen inne själv medan jag tog in hästarna. När jag kommer in igen har han varit på toa själv. Och satt i en ny rulle toapapper i hållaren helt själv! Och slängt den gamla rullen!

Visserligen slängde han den tomma rullen i toaletten och försökte spola ner den, men ändå! Detta placerar honom så mycket högre på näringskedjan än väldigt många vuxna jag känner!

Idag hände det. Vi satt i bilen, på väg till förskolan genom morgondimman. Vi hade just konstaterat att stan av morgonsolen fick rooosa färg, precis som i Robert Brobergs text.
Han satt tyst en stund, sedan frågade han:

“Mamma, varför lever jag?”

Jag har två följdfrågor:
1. Vad svarar man på det?
2. Hur länge kommer han på fullaste allvar tro att hans mamma sitter inne med alla svar?

Få kan ha missat det faktum att praktarslet Julien Blanc har ambitionen att komma till Sverige och föreläsa om hur man krossar en kvinnas brist på samtycke (eller som vi brukar säga “våldta”).

På sociala medier cirkulerar just nu en petition där man vill förbjuda denna fattiga ursäkt till man att komma till Sverige. Jag är den första att hålla med om att ett sådant här stolpskott inte har här (eller någon annanstans att göra).
Men så råkade jag gå in och läsa kommentarerna under ett av inläggen på Facebook. Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för kommentarsfältet fullkomligt kryllar av rasister som nu utnyttjar den schweiziskfödde idioten för sina egna tvivelaktiva syften. I stället för att kritisera just det här arslet så kommenterar man i stil med “Jaha, men det var ju ingen nyhet att i Sverige släpper vi in vem som helst”. Somliga väljer att fråga sig vilka politiker som släpper in honom. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig behövt tillstånd av någon speciell politiker för att besöka något land.

En sak har jag lärt mig av livet: rövhål kommer i alla färger och former.

Och just det här rövhålet utnyttjas alltså för andra syften än han själv velat vara med om. Ironin i detta.