Det har cirkulerat en länk till en debattartikel i sociala medier. En artikel på temat “kunden har inte alltid rätt”.
Jag kan inte låta bli att tycka att det här är tragiskt. Någon som arbetar i något form av säljyrke verkar inte riktigt ha förstått vad hens arbete går ut på. Och framför allt har hen inte förstått att det är frivilligt. Jo, det står var och en fritt att söka sig ett annat jobb, utbilda sig eller skriva en bok, men det är en helt annan diskussion. Jag skulle istället vilja stoppa in det här resonemanget i ett större sammanhang.
Jag har själv arbetat som säljare i många år. Jag vet att en del kunder beter sig som om de samlat på sig ilska och frustration över allt i livet i minst en veckas tid för att sedan gå in i valfri butik/restaurang och fullkomligt ösa ur sig alltihop över första bästa person de träffar på. Det är naturligtvis ingen lätt sak för en säljare att hantera en sådan här situation, men det jag saknar i det här läget är yrkesstolthet.

Att arbeta i ett serviceyrke innebär att du har som yrke att göra människor glada, att överträffa deras förväntningar och få dem att må bra. De allra flesta som besöker en restaurang eller en butik har ett relativt lätt identifierbart behov som servicepersonen har makt att tillfredsställa. Viljan att göra det borde vara det mest grundläggande man som kund kan begära. För att jag ska vilja besöka butiken/restaurangen igen tycker jag emellertid kräver lite mer än så, och ibland händer det.

Men alldeles för ofta lämnar jag butiken med en känsla av att jag
1. På något sätt stört personalen.
2. På något sätt förolämpat dem genom att ställa frågor om varan jag tänkt köpa
3. På något sätt förolämpat dem genom att välja det billigare alternativet av två.
4. Helst inte är välkommen tillbaka.

En säljare med yrkesstolthet skulle aldrig få en kund att känna så här, så varför finns det så få säljare med yrkesstolthet i det här landet? Varför är det så fult att sälja?
För mig är en säljare någon med makt. Makt att rädda mig från att göra bort mig på en anställningsintervju genom att hjälpa mig att välja rätt kläder. Någon som kan hjälpa mig att göra succé bland middagsgästerna genom att hjälpa mig att köpa rätt råvaror. Någon som räddar mig från Arga Snickaren genom att sälja rätt virke till min renovering osv. Och de flesta av kunderna är ju uppriktigt glada och tacksamma för hjälpen, men ändå ligger det som en tung våt filt av skam över serviceyrken, annars skulle inte såna här artiklar spridas.

Jag är den första att skriva under på att de flesta serviceyrken är underbetalda, men innan lönerna höjs måste vi nog höja ribban rejält för vad som är god service i Sverige.

Ibland motiverar man servicepersonalens nonchalans med märkliga undanflykter i stil med att “Säljaren kanske hade ont i huvudet/mensvärk/relationsproblem”. Exakt hur får din nonchalans huvudvärken/mensvärken/relationsproblemen att bli bättre? Antingen är det så illa att du behöver stanna hemma från jobbet eller så ställer du av dig ditt personliga bagage i hallen när du kommer till jobbet. För (och det här gäller ALLA yrken) du får inte din lön för att du rent fysiskt befinner dig på din arbetsplats, du har faktiskt även arbetsuppgifter. Och för någon i ett serviceyrke så består det i att göra alla besökare nöjda allra minst.

Det kommer mer på ämnet, både rysliga exempel på när servicen legat på en gräsligt låg nivå och även en del riktigt goda exempel när jag mått bättre när jag lämnat en butik/restaurang än när jag kom.