När jag började med hästar, vilket måste ha varit runt 1983, var det i ett stall som ägdes och drevs av en fantastisk kvinna vid namn Kerstin. Hon var säkert två meter lång (som jag minns det) och hade nävar som dasslock.
Hon älskade hästar, men verkade inte så förtjust i människor. Varje år visade SVT uppvisningar från Spanska ridskolan i Wien. Vi småtjejer som fanns på plats i stallet den dagen blev uppbjudna till herrgården för att titta på de fantastiska lipizzanerhästarna utföra piaff och levad som fick våra hakor att falla till golvet av beundran.
Kerstin levde ensam så klart, och vi var alla lite rädda för denna barska kvinna. En gång tyckte min ridlärare att Kerstin skulle få se hur jag red, och få bedöma om jag borde få vara med på tävlingen som skulle ordnas. Jag var så nervös så att allt gick komplett åt helvete. Stackars Foxe, som hästen hette, trodde väl att vi skulle bli anfallna av både vargar och några Tyrannosaurus så spänd som jag var.
Kerstin hade för vana att varje morgon gå ner från herrgården till stallet i nattlinne (Och vid kyligare väder en morgonrock. Öppen). Det var inga präktiga flanellnattskjortor det var tal om, utan ganska raffiga saker i tunna slirviga material som siden och spets.
Den enda katten i sammanhanget var stallkatten Edgar, med sina råttnaggade öron, så man kan verkligen inte kalla Kerstin “Crazy catwoman”. Däremot tror jag hon hade uppskattat att kallas Crazy Horselady.
Nyss, när jag gick förbi hallspegeln fick jag syn på Kerstin trodde jag. Men så insåg jag att det var jag själv som glömt ta av mig nattlinnet i morse.
Japp, det är en bred spetskant ni ser där över de olivgröna långkalsongerna…
