När jag gick i skolan handlade en nästan oproportionerlig del av undervisningen om tiden före och under andra världskriget. Mitt fjortisjag var tämligen trött på det hela, men det var jag ju å andra sidan på satsdelar, bråk och periodiska systemet också. Men jag minns att en fråga som ständigt kom upp var “Varför drog de inte bara när de märkte att Hitler fick mer och mer gehör för sina idéer?”
Sedan den där ödesdigra dagen när Sverigedemokraterna fick hela regeringen på fall har de så gott som dagligen bjudit på flera bevis på var de verkligen står. Före valet kunde väljarna säga att “Jag är inte rasist, jag röstar på SD för att de bryr sig om de gamla/skolan/arbetslösa” och liknande floskler till skygglappar. Idag kan inte någon påstå att SD inte är ett rasistiskt parti. Ett parti som extremt tydligt gör skillnad på folk och folk. Som lever på bisarra visioner om att återskapa ett Sverige som aldrig funnits.
Jag har några gånger hört representanter för den äldre generationen säga att “säga vad man vill om Hitler, men det var ordning och reda!”. Ibland vill jag tro att det är den där ordningen folk längtar efter. Att de helt enkelt tycker att det har blivit lite stökigt i samhället, med fattiga människor som tigger utanför butikerna, och arga ungdomar som kastar sten och beter sig illa i förorterna. Och då vill man att någon städar. Organiserar och sorterar. Och man vill så gärna tro att om vi bara sorterar alla muslimer i ett fack, judar i ett annat, samer här borta och romer här så ska allt bli bra. Allt kommer att falla på plats, när vi riktiga svenskar inte längre störs av en massa konstiga människors märkliga kulturer.
Nåväl, det verkar ju inte bli så värst många “riktiga” svenskar kvar. Och de där gamla fina svenska kulturyttringarna är ju när man tittar närmare på dem inte ens speciellt svenska.
Efter budgetkatastrofen tänkte jag, nu kan det gå åt två håll; antingen inser de som röstat på SD att det kanske inte var ett speciellt klokt val jag gjorde vid valurnan i september. Alltså inte rasisterna, för de vet ju mycket väl vad de gjorde när de lade sina röster på SD. Men pensionärerna, de som aldrig träffat en muslim i hela sitt liv, och vars enda kunskap om muslimer kommer från SD-propaganda och de gånger de sett Usama bin Ladens hemvideofilmer visas på nyheterna. De kanske faktiskt börjar inse att det aldrig har handlat om att de ska ha det bra, utan snarare om att andra inte ska hade bra.
Eller så tänker de envist att “Det är bra pajkar, backa inte nu! Först måste vi få ut alla de där hemska invandrarna ur landet, sen kommer pengarna börja rulla in på våra konton”.
Det verkar som att ingen verkar ha kommit till något slags insikt. Än så länge har jag inte hört en enda person säga “Jag röstade på SD i valet och jag ångrar mig nu, ni hade rätt hela tiden, de är bara rasister och inget annat”. Tvärtom verkar ännu fler vilja stötta dem. Kanske för att man betraktar dem som underdogs. De gör ideligen bort sig och medierna berättar om det. Precis som de ska göra.
Jag undrar hur det kändes att vara jude i Berlin 1937. Kände de som jag, att det här kan inte hända? Mina grannar, bekanta, alla dessa normala människor jag ser varje dag, inte kan väl de stötta ett parti som vill registrera mig, kanske kasta ut mig ur landet? Eller? Kommer någon om 70 år sitta och ställa frågan “Varför drog hon inte? Varför stannade hon kvar i landet?”
