Idag hände det. Vi satt i bilen, på väg till förskolan genom morgondimman. Vi hade just konstaterat att stan av morgonsolen fick rooosa färg, precis som i Robert Brobergs text.
Han satt tyst en stund, sedan frågade han:
“Mamma, varför lever jag?”
Jag har två följdfrågor:
1. Vad svarar man på det?
2. Hur länge kommer han på fullaste allvar tro att hans mamma sitter inne med alla svar?
Få kan ha missat det faktum att praktarslet Julien Blanc har ambitionen att komma till Sverige och föreläsa om hur man krossar en kvinnas brist på samtycke (eller som vi brukar säga “våldta”).
På sociala medier cirkulerar just nu en petition där man vill förbjuda denna fattiga ursäkt till man att komma till Sverige. Jag är den första att hålla med om att ett sådant här stolpskott inte har här (eller någon annanstans att göra).
Men så råkade jag gå in och läsa kommentarerna under ett av inläggen på Facebook. Nu vet jag inte om jag ska skratta eller gråta, för kommentarsfältet fullkomligt kryllar av rasister som nu utnyttjar den schweiziskfödde idioten för sina egna tvivelaktiva syften. I stället för att kritisera just det här arslet så kommenterar man i stil med “Jaha, men det var ju ingen nyhet att i Sverige släpper vi in vem som helst”. Somliga väljer att fråga sig vilka politiker som släpper in honom. Jag vet inte hur det är med er, men jag har aldrig behövt tillstånd av någon speciell politiker för att besöka något land.
En sak har jag lärt mig av livet: rövhål kommer i alla färger och former.
Och just det här rövhålet utnyttjas alltså för andra syften än han själv velat vara med om. Ironin i detta.
Varje årställer jag mig följande frågor:
– Brukar jag frysa så här mycket?
– Är det verkligen sunt att se så lite dagsljus för en människa?
– Varför bor jag här?
Men idag visade sig solen över frostiga hagar. Vem bryr sig om man får skrapa rutorna på bilen så länge min kropp får in lite solljus som den kan roa sig med att omvandla till D-vitamin?
Eftersom Nisse har en lite begränsad bakhov på grund av så kallad White Line disease, eller Bärrandsröta som det heter på svenska så gäller det att hitta övningar som fortfarande utmanar oss utan att riskera hoven. Några vilda galopper på grusvägarna här i skogarna lär dröja.
Så idag fokuserade vi på mattes fysik, närmare bestämt rumpa och bålstabilitet. Rumpan fick sig en ordentlig genomkörare genom att rida 3/4 varv i tvåpunktsists. Hela tiden med fokus på att göra det lätt för hästen genom att hela tiden vara rakt över hästen och kunna styra. Låter enklare än vad det är, särskilt med tanke på att marken utmed ena långsidan på ridbanan just nu är väldigt lerig. Detta gör att jag får “dra in” långsidan ca 10 meter, och då har vi inget staket till stöd för rida rakt.
Därefter blev det balansträning. 3-5 serpentinbågar med upplagda stigbyglar. Noga med rakriktningen mitt på banan och böjning i kurvorna, samt att hålla samma tempo hela vägen.
När vi var klara ångade det om oss!
I eftermiddag är det dags för lussekattspremiären. Var på genrepet för stadens luciatrupp igår och blev bjuden på en torr ursäkt till lussekatt som det krävdes en halvliter julmust för att skölja ner. Som vanligt känner jag ett otroligt starkt behov av att visa var skåpet ska stå efter en sådan upplevelse, så nu ska här bakas GODA lussekatter!
