Frun på Långarydet

Igår fyllde min stilige make 48 år, och för att fira honom hade vi planerat en roadtrip till Värmland.

Vi hade nämligen bokat ett besök hos Marita utanför Karlstad som har världens underbaraste får!

Vi resonerar som så att om vi nu inte ska ha så många får så kan vi lika gärna vara extremt kräsna i valet av ras. De ska vara sociala, nyfikna och gärna fina att titta på, och hos Marita tror vi att vi har funnit våra drömfår!

De heter Walliska svartnosfår och än så länge har Marita de enda sådana fåren i Sverige.
Vi visste sedan tidigare att de var otroligt söta, men vi hade bara Maritas ord på att de var fantastiskt trevliga och sociala, och med tanke på vår tidigare erfarenhet av får så var vi för att uttrycka det milt, jävligt skeptiska.

Men efter ungefär 20 sekunders samvaro med dessa vackra djur kunde insåg vi att allt hon sagt var sant. Enda nackdelen är att eftersom detta är de enda svartnosarna i Sverige och eftersom de bara varit här i snart 4 år så dröjer det i alla fall tre år innan det springer svartnosar på Långarydet. Men vi tror att de är värda att vänta på.

Bara att Marcus LER på bilden säger allt!

Den här frisyren! Kan man annat än att älska den?

En barnjacka kan ju smaka jättegott, det är ju bäst att man provar i alla fall!

Nyfikna små ulltottar

Efter att först ha smakat på kameralinsen och skapat ett litet romantiskt dimmigt filter ville hon även smaka på min tumme.

Efter besöket hos fåren åkte vi hem till Marita och drack kaffe och pratade om får, får och får. (Och lite hästar, hundar, katter och lite annat också).

Alldeles rusiga av får-förälskelse rullade vi sedan vidare mot Karlstad och vårt hotell.

Låt er inte luras av DDR-looken på utsidan, på insidan döljer sig både en eminent restaurang och en underbar relaxavdelning.

I morse klämde vi en rejäl hotellfrukost innan vi rullade hemåt. Och väl hemma möttes vi av detta:

Det är ju inte utan att man faktiskt känner att den här helgen har batterierna faktiskt blivit riktigt laddade.

Stort tack till Marita som tog emot oss och svarade på alla våra frågor och lät oss kela med sina underbara djur.

Och ett lika stort tack till Sandra som tog hand om hundarna och Björn och Maria som tog hand om hästarna!

Det här är inte kul

http://www.bbc.com/news/science-environment-39230706/embed

En annan grej: det sprids en artikel om hur svenska folket upplever att maten på äldreboenden är.

säg den meningen igen långsamt för dig själv. Det handlar alltså inte om att de som äter maten berättar vad de tycker, utan det är “folk” i största allmänhet, vars uppfattning om maten förmodligen främst grundar sig i bilder de hittat på sociala medier, ska säga hur de tror att maten är.

En läkare citeras om hur de gamla svälter ihjäl. Leif Mannerström lyfts fram som någon som kämpar för att de äldre ska få bättre mat.

Jag tycker absolut att gamla och svaga ska få bra mat, men eftersom jag dels har gamla människor i min bekantskapskrets, dels har bekanta som arbetar med äldre så är min bild av detta lite annorlunda och, känner jag, lite mer nyanserad. Gamla människor har ofta rätt kassa tänder. Detta gör att de har svårt att äta och att få i sig tillräckligt.
Med ålder försämras smaksinnet, det här gör också att deras intresse för mat och ätande minskar. Många gånger har de också sjukdomar och åkommor där de ordinerats specialkost, då kanske oxfilé inte är ett lämpligt alternativ (Mannerström citeras om just detta, i stil med att om de intagna på Kumla kan äta oxfilé så kan även de gamla).

Precis som den gamla skrönan om Carema och de vägda blöjorna så bryr sig folk inte om att ställa sig frågan varför, utan förutsätter att allt handlar om att någon Krösus vill bli rik på de svagares bekostnad. Jag tvivlar inte på att det finns Krösusar som gärna tjänar en hacka på mindre bemedlade (läs Bert Karlsson), men jag vet också att det finns människor som vill erbjuda en bra tjänst till många kunder och kunna betala sina egna räkningar.

Vill ni läsa hela skiten så finns den här

Kan vi sluta med det här jävla användandet av veckonummer som tidsangivelser? Kan vi snälla börja använda oss av datum och veckodag istället för jämna och ojämna veckor?

Är på ett jävla humör idag, det finns risk att det kommer att framgå i bloggen

Jag vet inte var gränsen mellan vanligt mänskligt behov av att bli bekräftad och en sjuklig längtan efter att andra människor ska säga att man är värd den kvadratmeter man tar upp här på jorden ligger. Men jag vet att jag har passerat den för länge sedan.
Det här riskerar att bli hudlöst och naket och smutsigt och eländigt, men jag tänker att kanske känns det bättre om jag sätter ord på det här. Och kanske, kanske finns det någon därute som känner igen sig i åtminstone en liten liten del av det.

Jag är en bekräftelsehora av rang. I mina egna ögon är jag värd noll och ingenting. Jag har ingenting att bidra med. Jag lever på samhället och min man som en annan parasit, jag har aldrig varit riktigt bra på någonting och jag är dessutom lite småfet och börjar bli gammal. Jag har inga riktiga vänner, det senaste året har två av dem jag hade någon slags vänskap på gång med vänt mig ryggen. Och jag klandrar dem inte. Jag är ganska tråkig och blir dessutom klängig och tjatig efter bekräftelse när man känt mig ett tag.

Jag arbetstränar på en restaurang tre dagar i veckan. De som har restaurangen är några av de finaste människor jag träffat. De ger mig förtroenden som jag inte känner att jag förtjänar, men jag gör försöker verkligen göra mitt bästa för att de inte ska ångra att de lät mig komma och arbetsträna hos dem.

Förra helgen gjorde jag en gräddsås till min familj. Både maken sonen och hans mormor tyckte (sade de i alla fall) att den var helt makalöst god. I ett anfall av hybris frågade jag om jag inte kunde få göra gräddsås i restaurangen om de skulle ha det på menyn någon dag. Till min stora förvåning sade de ja.

Så idag var det dags. Jag hade ont i magen hela tiden och sprang runt som en hispig höna av rädsla för att det skulle bli fel, att de inte skulle tycka om den. Och när de skulle provsmaka kunde jag inte andas på flera minuter. Jag stod bokstavligen talat och höll andan tills det svartnade för ögonen på mig tills jag hörde de förlösande orden “Den var god”.

Och här skulle det kanske för de flesta bekräftelsehororna kunna sluta lyckligt. Men för mig så fortsatte det resten av dagen. Jag åkte hem och satte hörlurarna i öronen för att en podd skulle kunna distrahera mig medan jag skottade snö. Men hela tiden tänkte jag “tänk om han bara sade så för att vara snäll?”

Det är som att mitt förnuft frågar varför han skulle säga så om han inte menade det. Men samtidigt sitter den enorma skamhäxan och viskar i mitt öra “för att han inte orkar med dig”.

Försöker tänka på gårdagen då jag tyckte att jag hade lagat en jättegod gryta på fläsklägg, men det känns som om det var en helt annan person, i en helt annan tid.

Varning till alla som tänkt sig att besöka oss eller någon av våra grannar; vi har ett slukhål på vägen! Detta meddelas med skräckblandad förtjusning (en av mina favoritkänslor). Marcus har så gott det går fyllt upp det med ett tiotal stora stenar och ett lass grus.

Måndag: halkade på verandan och tog emot mig med höft och underarm. Sportar blåfläckig underarm nu.

Tisdag: Skaffade mig en smiley-piercing

Torsdag: Fick sjukskrivningen förlängd och kom överens om att fortsätta min arbetsträning på restaurangen

Fredag: Försökte skära av mig halva fingret när jag skulle kärna ur en avocado

Igår kväll var vi hembjudna till våra vänner Björn och Catarina för att äta en bit mat, men framför allt för att beundra deras nya husdjur som fått tillökning.

Det var inte världens bästa ljus i stallet så jag var tvungen att använda blixt vilket jag inte alls gillar, men motivet är ju rätt gulligt ändå…

Ossian visade sig vara värsta fårviskaren, men jag vågade knappt lyfta kameran av rädsla för att skrämma den lille ulltussen som smakade lite på hans jacka så det blev lite suddigt…

Sedan passade Vaila på att posera så snyggt på renskinnet i huset så jag var tvungen att fota henne också. Och hon är ju faktiskt en vallhund…