Let’s talk about ångest.

Så här kan det gå till.

Jag befinner mig i en idrottshall i en skola. Mellan 50 och 100 barn mellan 6 och 7 år springer runt på planen och leker med bollar, klättrar i ribbstolar och sånt som barn gör. Jag befinner mig på läktaren. Försöker att inte ta för mycket plats med otympliga ytterplagg, skolväskor och skor. Läktaren fylls allteftersom på med fler och fler föräldrar som alla verkar känna varandra. De bär på en aura av att vara totalt committade föräldrar. De pratar med varandra, men jag hör inte vad de säger. Men det behöver jag inte. Jag vet att de pratar om sina barn, om sport och om gemensamma bekanta i staden. Alt jag känner är att jag inte är en av dem.
Den här lilla staden som jag både älskar och hatar på samma gång. Som jag känner att jag inte förtjänar, samtidigt som jag känner att den inte förtjänar mig.
Nu kommer den första vågen. Jag känner hur varje por i hela kroppen öppnar sig och släpper ut en flod av svett. Samtidigt som jag fryser.
Jag biter ihop och försöker koncentrera mig på min son som klättrat över hela den långa väggen med ribbstolar. Det enda som händer är att jag drabbas av en intensiv skräck att han ska ramla ner. Plus att jag är världens sämsta mamma som inte står nedanför, beredd att ta emot honom.
Jag biter ihop och försöker hänga kvar vid tanken att ingen av de andra föräldrarna heller står nere på planen beredda att skydda sina barn från allt ont som kan hända.
Andra vågen kommer. Mitt synfält blir smalare, andningen trögare.
Skickar ett snabbt meddelande till maken och frågar om man får lämna salen under träningen. Får inget svar.
Nu börjar kroppen nästan krampa och jag vill bara fly, samtidigt som jag får dåligt samvete över att jag vill lämna min son ensam där i den farliga idrottshallen.
Maken ringer. Jag svarar kort. Är otrevlig. Vill bara ha svar på min fråga.
Allt jag hör är att “Ja, du kan gå ut”.
Jag lämnar salen så fort jag tror jag kan gå utan att dra allas blickar till mig, men känner ändå hundratals dömande ögon i ryggen när jag går ut.
Röker en cig. Går in. Är inte redo att gå in i hallen igen. Letar upp ett tomt omklädningsrum och går på toa. Känner varje hjärtslag i min kropp ända ut i fingerspetsarna. Andas kort och stötigt.
Går på toa och återvänder sedan till hallen. Möts av min son som med darrande underläpp säger att han inte fått någon drickapaus. Jag inser att jag glömt vattenflaskan hemma och ångestvågorna förstärks och får sällskap av skamsköljningar.
Jag tar honom i handen, försöker hitta lugnet i den varma, knubbiga lilla barnhanden i min. Tar med honom till omklädningsrummet och låter honom dricka. Gå på toa. Han är glad igen och jag skäms ännu mer över att jag inte är den han förtjänar.
Återvänder till hallen. Sonen har svårt att komma in i den övning de håller på med. Innan tränaren äntligen ser honom och får med honom i övningen håller jag nästan på att kräkas över mina skor.
Messar en vän. Delar mina uppmärksamhet mellan sonen-mobilen-svälja tillbaka illamåendet. Sonen-mobilen-svälja-sonen-mobilen-svälja.
Vi skriver nonsens. All min kraft går åt till att skriva svar.
Så är träningen över. Snabbt får jag på sonen ytterkläderna och vi kan äntligen åka därifrån.
Efteråt är jag utmattad. Helt färdig och lika värdelös som innan.