Frun på Långarydet

Jag överlevde. Bättre än så faktiskt, det var riktigt roligt! Och där var bara två andra personer och båda var väldigt snälla och jag ser faktiskt fram emot att gå dit igen i morgon. Fan trot!

Idag fick jag en av mina fördomar sönderslagen och I don’t mean that in a good way. Min nya bil har gett en del märkliga ljud ifrån sig och eftersom det är ett garantifel så kan inte min vanliga snälla, duktiga bilmekaniker hjälpa mig (shout out till Johnny på Cityverkstan i Ulricehamn, du är bäst!). Istället fick jag åka till Borås. Hade tid bokad kl 9:00, men var där väldigt tidigt eftersom jag åkte direkt efter att jag lämnat barn i skolan. Redan 8:25 parkerade jag utanför verkstaden. Som var stängd! Min bild av bilmekaniker är att de senast börjar jobba 7:00. Så är verkligen inte fallet fick jag bittert erfara. Vid 8:45 kom en snubbe i en bil som verkade höra hemma i verkstan, men han skulle bara lämna något. Han ringde i alla fall mekanikern och berättade att han hade en kund på plats. Mekanikern var på väg var beskedet jag fick och jag satte mig i bilen igen för att slippa frysa. Han måste ha varit väldigt långt bort, för inte förrän 9:10 öppnades dörren till verkstaden och jag kunde komma in.

Sedan passade jag på att komplettera vår julbelysning ute. Bild kommer. Kanske. Senare.

Just nu luktar hela huset kanel från min granola som just kommit ur ugnen.

Adventskalendern på TV och lite tryffel med arabiskt tema till detta.

Fruktansvärd bild men det är en med rosensmak och rostade pistagenötter och med vit choklad, saffran och apelsinblom rullad i violstångskross.

På måndag händer det! Jag ska börja arbetsträna!
2 timmar om dagen 3 dagar i veckan.
Är livrädd, glad, nervös, pirrig, skakig, exalterad och fullkomligt panikslagen.

Let’s talk about ångest.

Så här kan det gå till.

Jag befinner mig i en idrottshall i en skola. Mellan 50 och 100 barn mellan 6 och 7 år springer runt på planen och leker med bollar, klättrar i ribbstolar och sånt som barn gör. Jag befinner mig på läktaren. Försöker att inte ta för mycket plats med otympliga ytterplagg, skolväskor och skor. Läktaren fylls allteftersom på med fler och fler föräldrar som alla verkar känna varandra. De bär på en aura av att vara totalt committade föräldrar. De pratar med varandra, men jag hör inte vad de säger. Men det behöver jag inte. Jag vet att de pratar om sina barn, om sport och om gemensamma bekanta i staden. Alt jag känner är att jag inte är en av dem.
Den här lilla staden som jag både älskar och hatar på samma gång. Som jag känner att jag inte förtjänar, samtidigt som jag känner att den inte förtjänar mig.
Nu kommer den första vågen. Jag känner hur varje por i hela kroppen öppnar sig och släpper ut en flod av svett. Samtidigt som jag fryser.
Jag biter ihop och försöker koncentrera mig på min son som klättrat över hela den långa väggen med ribbstolar. Det enda som händer är att jag drabbas av en intensiv skräck att han ska ramla ner. Plus att jag är världens sämsta mamma som inte står nedanför, beredd att ta emot honom.
Jag biter ihop och försöker hänga kvar vid tanken att ingen av de andra föräldrarna heller står nere på planen beredda att skydda sina barn från allt ont som kan hända.
Andra vågen kommer. Mitt synfält blir smalare, andningen trögare.
Skickar ett snabbt meddelande till maken och frågar om man får lämna salen under träningen. Får inget svar.
Nu börjar kroppen nästan krampa och jag vill bara fly, samtidigt som jag får dåligt samvete över att jag vill lämna min son ensam där i den farliga idrottshallen.
Maken ringer. Jag svarar kort. Är otrevlig. Vill bara ha svar på min fråga.
Allt jag hör är att “Ja, du kan gå ut”.
Jag lämnar salen så fort jag tror jag kan gå utan att dra allas blickar till mig, men känner ändå hundratals dömande ögon i ryggen när jag går ut.
Röker en cig. Går in. Är inte redo att gå in i hallen igen. Letar upp ett tomt omklädningsrum och går på toa. Känner varje hjärtslag i min kropp ända ut i fingerspetsarna. Andas kort och stötigt.
Går på toa och återvänder sedan till hallen. Möts av min son som med darrande underläpp säger att han inte fått någon drickapaus. Jag inser att jag glömt vattenflaskan hemma och ångestvågorna förstärks och får sällskap av skamsköljningar.
Jag tar honom i handen, försöker hitta lugnet i den varma, knubbiga lilla barnhanden i min. Tar med honom till omklädningsrummet och låter honom dricka. Gå på toa. Han är glad igen och jag skäms ännu mer över att jag inte är den han förtjänar.
Återvänder till hallen. Sonen har svårt att komma in i den övning de håller på med. Innan tränaren äntligen ser honom och får med honom i övningen håller jag nästan på att kräkas över mina skor.
Messar en vän. Delar mina uppmärksamhet mellan sonen-mobilen-svälja tillbaka illamåendet. Sonen-mobilen-svälja-sonen-mobilen-svälja.
Vi skriver nonsens. All min kraft går åt till att skriva svar.
Så är träningen över. Snabbt får jag på sonen ytterkläderna och vi kan äntligen åka därifrån.
Efteråt är jag utmattad. Helt färdig och lika värdelös som innan.

Det är om ni på något sätt missat det svinkallt ute just nu. Så kallt att det inte finns något lockande i att vara utomhus över huvud taget. Så jag fick feeling och stickade mig en tubhalsduk. I ett supertunt garn som jag använde dubbelt och stickade på stl 2,5 rundsticka. När den var klar hade jag en hel del garn över, så jag stickade mig även en mössa/basker, även den på rundsticka. Nu har jag fotfarande en massa garn över så jag överväger nu att sticka mig ett par varma, riktigt långa strumpor. Har dock aldrig stickat strumpor tidigare, men jag misstänker att det finns tips och tutorials på nätet.

I lördags var det premiär för ett riktigt jäkla barnkalas här hemma. Ossian har fyllt sex år, och vi skulle ha kalas. De har haft det lite struligt i klassen med en lärare som försvann nästan lika snabbt som hon dök upp, ett nyrenoverat klassrum som luktat så illa att de inte kunnat använda det och liknande. Himla synd, för skolan är verkligen toppen och vi hoppas att det ska ordna upp sig framöver. Hur som helst så tänkte jag att det kan ju vara fint att skapa lite vi-känsla i klassen ändå, till exempel med att bjuda hela klassen på kalas.

Eftersom bakning är något av en terapi för mig så ägnade jag i stort sett hela veckan åt att göra detta.

Utöver detta har det inte hänt så mycket i veckan bortsett från en rejäl ångestattack i en idrottshall omgiven av ett hundratal föräldrar. Men det är en helt annan story.

Mitt liv just nu:
Mindre deprimerad, mer sällan förekommande ångestattacker. Men oförändrad social fobi och telefonfobi, fortfarande svettig inför varje telefonsamtal och varje ärende i offentlig miljö. Men samtidigt längtar jag efter att komma ut, att få en liten rutin att haka upp min verklighet på.
Har sjukskrivning och arbetsplats för arbetsträning klar. Allt som krävs är att Försäkringskassan (gissar jag nu) för över mig från det vanliga sjukpenningsystemet och in i något slags rehabsystem.
Förmodligen något som kan göras med en knapptryckning.
Hittills har processen pågått i sex veckor.
Deras första reaktion var att få över mig på Arbetsförmedlingen vilket verkar jättemärkligt eftersom jag ännu inte är förmögen att stå till arbetsmarknadens förfogande. Snälla nån, jag klarar ju inte av enkla krav som att ringa ett samtal.
Dessutom känns AF som en ännu värre myndighet att hamna i händerna på.

Nu ska jag ringa min handläggare och höra hur det går. Jag darrar, är genomsvettig och har ont i magen och mår illa.

Uppdatering: Min handläggare var på tjänsteärende och skulle vara åter 13:00.
Ringde 13:01. Meddelandet ändrat. Nu är hon på tjänsteresa. Ingen information om när hon är tillbaka.

Jag kommer nu alltså att ha ångest varje dag tills jag får tag i henne. Och eftersom jag inte vet vad hennes besked blir (om hon inte godkänner min arbetsträning) så kan det bli ännu värre när jag väl pratat med henne.

Nu har vi lagt det amerikanska valet bakom oss och idag har fokus legat till 100 % på barnet som fyller sex år idag! Faktum är att jag har varit en sådan perfekt mamma idag att till och med Familjelivs-morsorna skulle bli stolt över mig. Eller, förresten, jag röker ju fortfarande och serverade ett så sockerstint fika att de förmodligen hade arkebuserat mig.

Dagen började med frukost på sängen och paket, sedan skickade vi ut Marcus och Jennifer i skogen medan vi gick ut i stallet och gjorde i ordning Frosten för en ridtur i skogen. Planen för dagen såg ut så här:

8:30-9:30 Ridning
9:30-10:15 Dusch och tillfix
10:15-13:30 Möta upp övrig familj i skogen och frilla korv, kanske kika på julmarknaden på Årås kvarn
14:00-15:00 Förbereda kalas
15:00-19:00 Kalas

Vägen var hal och ponnyn oskodd, så det gick lite stappligt. Ca 500 meter hemifrån går vägen ganska brant nerför, och eftersom ponnyn har lite känsliga fossingar är han inte helt förtjust i branta nedförsbackar, särskilt inte i början av en tur. Så Ossian hoppade av och vi tog oss så sakteliga nerför, ömsom stapplande, ömsom glidande i isiga bilspår. Nedanför backen var det dags för Ossian att sitta upp igen, och eftersom ponnyn nu var ivrig började han gå när O skulle upp i sadeln. Så barnet hamnade bakom sadeln istället och det visade sig att det tyckte Frosten var något av det mest obehagliga han upplevt i hela sitt elvaåriga liv. Detta visade han med bakutsparkar och bocksprång. Jag plockade raskt av barnet, men tyvärr hade han redan hunnit slå sina privata delar i sadelns bakvalv.
Så där stod vi, mitt i skogen med en lätt skamsen ponny, en stressad mamma och ett både argt och ledset barn.
Då upptäckte Frosten att jag hade öronmuffar av svart, fluffig syntetpäls på mig. Jag vet inte riktigt vad han tänkte att det var för något, kanske några små fluffiga djur av något slag som uppenbarligen behövde klias, för han började bearbeta den ena med sin lilla överläpp så frenetiskt att jag trodde att de skulle bli flintskalliga.
Detta distraherade i alla fall sonen från sin ilska och smärta så vi fortsatte en bit, sonen till fots och jag ledandes ponny. En stund senare kommer vi till jävelbacken. Den går först brant uppför en bra bit innan den planar ut, precis lagom för att man ska tro att plågan är över för att sedan ännu en gång gå brant uppför. Eller utför beroende på vilket håll man kommer ifrån.
Hur som helst så kände jag att det här kan bli en jäkla pärs för ett par korta sexåriga ben i djup snö, så utan att fråga slängde jag upp barnet på hästryggen igen. Och han protesterade inte!
Ovanför backen kan man välja på den civiliserade (nåja) grusvägen, eller den lite vildare Redvägsleden. En smal stig som går brant uppför och lika plötsligt nedför bland stenar, lingontuvor, omkullfallna träd och annat som utmanar vilka ben som helst.
O har uttryckt en önskan om mer terrängridning så jag frågade om detta fortfarande var aktuellt och det var det. Vi vek in på Redvägsleden och min tanke var att efter ett par hundra meter skulle vi vända och ta den “civiliserade” vägen hem igen. Lite halvhjärtat frågade jag O om han ville vända eller rida hela leden utan någon som helst förväntning på att han skulle vilja fortsätta genom oländig terräng. Så gissa om jag blev förvånad när han valde att fortsätta. Jag hade vid det här laget ingen koll på klockan men uppmuntrad av barnets entusiasm fortsatte jag tappert framåt. Snön nådde mig ungefär till knäna och här och var hade magra björkar böjt sig över vägen av den tunga snön. En del så långt ner att jag fick lyfta ner barnet, passera och få ett par kg blöt snö innanför kragen och andra kunde han rida under och själv få den mesta snön över sig och hästen. Detta under glada skratt och rop.
Dessa glada skratt och rop fick mig att glömma snön som sakta smälte innanför min tröja och mjölksyran i benen. Den vanligaste frasen avkomman yttrade under den här långturen var “Världens bästa upplevelse!”

Ja, han är lite lillgammal.

Långt senare än planerat kom vi hem, blöta men vid gott humör.
Och då tittade jag på klockan. 10:30.
Beredd på en jättekonflikt frågade jag barnet om han kunde tänka sig att strunta i att åka ut till pappa och jaga, kunde han möjligtvis tänka sig att bara vara hemma med mig.
Ännu en gång förvånade han mig med att helt instämma i att detta var en riktigt bra idé.
Så vi fick ytterligare ett par riktigt härliga timmar. Han fick bada i slime han fick i present från kusinerna från Tjörn, vi hann gjuta ett rosa ljus med material han fick från samma kusiner och sedan kom Marcus och Jennifer hem och vi åt grillad korv med bröd till lunch. 15:00 kom släkten och gratulerade barnet, han fick massor av presenter och vi åt sockerkringlor, citronkakor med vit choklad och världens chokladigaste tårta. (Recept om ni ber om dem).
Sedan gästerna åkt hem har vi inte gjort så mycket annat än byggt lego och rapat tårta.
Jag är så himla glad att Ossian har hittat den där hästkänslan som får en att må så bra. Så här i efterhand är det väl kanske ganska självklart att en sexåring inte hittar den på dressyrbanan, utan ute på äventyr i skogen. Och jag känner mig som världens mammigaste mamma som blir så glad över att min unge är glad att det här känns lika mycket som min födelsedag som hans.

… prata med min läkare om att sänka dosen på min antidepressiva medicin. Så vaknar man till nyheten att världens mäktigaste nation nu styrs av en sociopat.

One small step for man, one giant step back for mankind.