Nu har vi lagt det amerikanska valet bakom oss och idag har fokus legat till 100 % på barnet som fyller sex år idag! Faktum är att jag har varit en sådan perfekt mamma idag att till och med Familjelivs-morsorna skulle bli stolt över mig. Eller, förresten, jag röker ju fortfarande och serverade ett så sockerstint fika att de förmodligen hade arkebuserat mig.

Dagen började med frukost på sängen och paket, sedan skickade vi ut Marcus och Jennifer i skogen medan vi gick ut i stallet och gjorde i ordning Frosten för en ridtur i skogen. Planen för dagen såg ut så här:

8:30-9:30 Ridning
9:30-10:15 Dusch och tillfix
10:15-13:30 Möta upp övrig familj i skogen och frilla korv, kanske kika på julmarknaden på Årås kvarn
14:00-15:00 Förbereda kalas
15:00-19:00 Kalas

Vägen var hal och ponnyn oskodd, så det gick lite stappligt. Ca 500 meter hemifrån går vägen ganska brant nerför, och eftersom ponnyn har lite känsliga fossingar är han inte helt förtjust i branta nedförsbackar, särskilt inte i början av en tur. Så Ossian hoppade av och vi tog oss så sakteliga nerför, ömsom stapplande, ömsom glidande i isiga bilspår. Nedanför backen var det dags för Ossian att sitta upp igen, och eftersom ponnyn nu var ivrig började han gå när O skulle upp i sadeln. Så barnet hamnade bakom sadeln istället och det visade sig att det tyckte Frosten var något av det mest obehagliga han upplevt i hela sitt elvaåriga liv. Detta visade han med bakutsparkar och bocksprång. Jag plockade raskt av barnet, men tyvärr hade han redan hunnit slå sina privata delar i sadelns bakvalv.
Så där stod vi, mitt i skogen med en lätt skamsen ponny, en stressad mamma och ett både argt och ledset barn.
Då upptäckte Frosten att jag hade öronmuffar av svart, fluffig syntetpäls på mig. Jag vet inte riktigt vad han tänkte att det var för något, kanske några små fluffiga djur av något slag som uppenbarligen behövde klias, för han började bearbeta den ena med sin lilla överläpp så frenetiskt att jag trodde att de skulle bli flintskalliga.
Detta distraherade i alla fall sonen från sin ilska och smärta så vi fortsatte en bit, sonen till fots och jag ledandes ponny. En stund senare kommer vi till jävelbacken. Den går först brant uppför en bra bit innan den planar ut, precis lagom för att man ska tro att plågan är över för att sedan ännu en gång gå brant uppför. Eller utför beroende på vilket håll man kommer ifrån.
Hur som helst så kände jag att det här kan bli en jäkla pärs för ett par korta sexåriga ben i djup snö, så utan att fråga slängde jag upp barnet på hästryggen igen. Och han protesterade inte!
Ovanför backen kan man välja på den civiliserade (nåja) grusvägen, eller den lite vildare Redvägsleden. En smal stig som går brant uppför och lika plötsligt nedför bland stenar, lingontuvor, omkullfallna träd och annat som utmanar vilka ben som helst.
O har uttryckt en önskan om mer terrängridning så jag frågade om detta fortfarande var aktuellt och det var det. Vi vek in på Redvägsleden och min tanke var att efter ett par hundra meter skulle vi vända och ta den “civiliserade” vägen hem igen. Lite halvhjärtat frågade jag O om han ville vända eller rida hela leden utan någon som helst förväntning på att han skulle vilja fortsätta genom oländig terräng. Så gissa om jag blev förvånad när han valde att fortsätta. Jag hade vid det här laget ingen koll på klockan men uppmuntrad av barnets entusiasm fortsatte jag tappert framåt. Snön nådde mig ungefär till knäna och här och var hade magra björkar böjt sig över vägen av den tunga snön. En del så långt ner att jag fick lyfta ner barnet, passera och få ett par kg blöt snö innanför kragen och andra kunde han rida under och själv få den mesta snön över sig och hästen. Detta under glada skratt och rop.
Dessa glada skratt och rop fick mig att glömma snön som sakta smälte innanför min tröja och mjölksyran i benen. Den vanligaste frasen avkomman yttrade under den här långturen var “Världens bästa upplevelse!”

Ja, han är lite lillgammal.

Långt senare än planerat kom vi hem, blöta men vid gott humör.
Och då tittade jag på klockan. 10:30.
Beredd på en jättekonflikt frågade jag barnet om han kunde tänka sig att strunta i att åka ut till pappa och jaga, kunde han möjligtvis tänka sig att bara vara hemma med mig.
Ännu en gång förvånade han mig med att helt instämma i att detta var en riktigt bra idé.
Så vi fick ytterligare ett par riktigt härliga timmar. Han fick bada i slime han fick i present från kusinerna från Tjörn, vi hann gjuta ett rosa ljus med material han fick från samma kusiner och sedan kom Marcus och Jennifer hem och vi åt grillad korv med bröd till lunch. 15:00 kom släkten och gratulerade barnet, han fick massor av presenter och vi åt sockerkringlor, citronkakor med vit choklad och världens chokladigaste tårta. (Recept om ni ber om dem).
Sedan gästerna åkt hem har vi inte gjort så mycket annat än byggt lego och rapat tårta.
Jag är så himla glad att Ossian har hittat den där hästkänslan som får en att må så bra. Så här i efterhand är det väl kanske ganska självklart att en sexåring inte hittar den på dressyrbanan, utan ute på äventyr i skogen. Och jag känner mig som världens mammigaste mamma som blir så glad över att min unge är glad att det här känns lika mycket som min födelsedag som hans.