Frun på Långarydet

Tog en promenad med Ossian för ett tag sedan och tog med mig kameran.

Ibland får jag syn på saker i skogen som liksom bara får mig att stanna upp och glo. Lite Ernst light så där “I det enkla bor det vackra” ungefär.
Jag nästan tittar mig omkring för att se om det finns någon där som också kan få se det som jag ser, typ “kolla det där ensamma trädet på kullen där borta, visst känns det som om en liten bit av Afrika slitits loss och hamnat just här?”

Fast det är ju ingen där, och det är jag ju egentligen glad över. Men det finns ju ingenting som hindrar mig från att fota det och visa här, även om ett foto aldrig kan göra det rättvisa.

På väg till tävlingen pajade min ljuddämpare. Min omedelbara reaktion var att jag skulle vända och åka hem igen. Tanken på att köra in mot ridhuset till detta ljud var outhärdlig, det finns liksom inte en möjlighet att hålla en låg profil när man låter som en raggare. Men jag bet ihop. Som tur var var jag tidig, det var bara funktionärerna på åkern som användes som parkering och några till som hörde mig. Men när jag väl parkerat kom direkt ångesten över att jag skulle behöva åka därifrån också, och min hjärna gjorde ett snabbt överslag över hur länge jag skulle behöva vara kvar för att vara den sista som lämnade.

Men så mötte jag en bekant. En av många den här dagen. Hon var funktionär den här dagen och bar på vattenflaskor till de som jobbade med att styra upp parkeringen.
Och hon var så snäll. Inte för att jag ens kan föreställa mig henne vara något annat, men ändå var det som att min hjärna var så inställd på att fly att den ändå blev överraskad.

Och så fortsatte det. Jag träffade flera gamla bekanta, och alla var otroligt vänliga och snälla, och varje gång blev jag överraskad. När tävlingen väl drog igång var jag helt utmattad och orkade knappt ta in vad som hände omkring mig. Så jag fokuserade på kameran. Jag orkade däremot inte vänta på resultatet, och orkade definitivt inte vänta in resultatet, utan skyndade till bilen. Jag orkade inte ens bry mig om ljuddämparen, utan kämpade för att hålla mig vaken de fem minuterna det tog att köra hem och stöp i säng.

Så här ser livet ut just nu. Att vara bland människor, särskilt sådana jag inte känner, eller bara känner lite ytligt är att konstant ha flyktinstinkten på max. Att gå och handla, att sitta i ett väntrum hos läkare när flera patienter är där, att gå på fester. Det dränerar mig fullkomligt, jag blir som en tom ballong och orkar ingenting. Jag har mina strategier för att kunna hantera det nödvändiga, hörlurar och bra pod i öronen när jag går och handlar till exempel. Då kan jag åtminstone genomföra det, men jag är ändå helt utmattad när jag kommer hem.

Är det någon som har tips på andra överlevnadsstrategier och sätt att hantera vardagen utan att behöva flera dagar för att återhämta sig?

I lördags gick Ubrk:s Kändishoppet av stapeln. Vädret var perfekt, soligt men inte för varmt och “kändisarna” såg oerhört proffsiga ut.

Jag är barnsligt förtjust i att se människor utan tidigare häst/riderfarenhet sätta sig i sadeln och försöka prestera. Inte för att skratta åt dem, absolut inte, utan mer för att jag hela mitt (häst)liv behövt höra och hantera dumma kommentarer om att “åka häst”. Det är märkligt, men just hästsport har liksom alltid varit helt legitimt att håna och klanka ner på. det kanske är alla mellanstadietjejer på ridskolorna runtom i landet som får medelålders män att känna sig lite hotade.
Hur som helt, de här damerna och herrarna har såvitt jag vet aldrig hånat ridsporten, och de är säkert fantastiska ambassadörer för ridsporten.

Här var olyckan nära, när hästen bröt ut precis framför hindret. Jag är otroligt imponerad av att han satt kvar!
Och ännu mer imponerad av att han fortsatte!
Här har vi vinnaren, vilken stilstudie i sits över hinder!

I morgon ska jag om jag orkar berätta om bieffekten detta besök på ridklubben hade på mig. Spoiler alert: Inte så bra

Det började med att jag kände mig lite konstig när jag vaknade. Så fort sonen var avlämnad i skolan och jag var på väg ut i skogen på min vanliga runda insåg jag vad som var på gång. Det vara bara så länge sedan jag hade ångest att jag inte fattade att den låg och lurade och bara väntade på att slå till.
Så jag sprang. Och sprang. Och sprang lite till. Tog ett varmt bad. Blev för varm och utmattad för att orka ha ångest över ångesten.

Sen somnade jag, och när jag vaknade ville jag ha något att göra, så jag bestämde mig för att sätta dit knopparna på Ossians nya byrå.

Det första jag gjorde var att borra hål i hans pyjamasbyxor som låg i lådan.

Sedan insåg jag att skruvarna som följde med knopparna var för korta…

Men nu är knopparna på plats!

Ossian har själv valt färg på benen. Helst skulle han nog ha allt i guld. Och diamantknoppar.

Kommer ni ihåg hur hyllan såg ut innan? Annars kommer här en påminnelse:

Och nu ser den ut så här:

Har i två dagar bingelyssnat på världens roligaste podcast
Har skrattat så att jag har träningsvärk. Överallt.

Det är alltså en kille som läser en erotisk roman högt. För sina två kompisar. Plot twist: Det är hans pensionerade far som skrivit den.

Enjoy!

För de eventuella läsare som känner mig IRL så vet ni säkert att jag är sjukskriven sedan i mars pga svår depression och ångest. Jag föreställer mig att den här bloggen ger ett visst intryck av att den diagnosen kanske även borde kompletteras med schizofreni, eftersom den är väldigt glättig, ytlig och väldigt tillrättalagd. Fullt förståeligt, ibland undrar jag själv om den lite luddiga termen “depression” verkligen täcker det som pågår inom mig.

Jag kommer att skriva mer utförligt om mina demoner vid ett annat tillfälle, om inte annat för att på något sätt klä dessa konstiga och djupt obehagliga känslor i ord. Men just nu hanterar jag dem genom att göra saker.

Genom att hela tiden hålla mig sysselsatt och hela tiden lyssna på en podd håller jag det värsta på armlängds avstånd. Det funkar inte alltid, men för det mesta gör det livet hanterbart. Genom bloggen och hemsidan kan jag dessutom förlänga effekten.

Jag kommer som sagt att skriva mer om det här, men just idag fokuserar jag på att hålla mig flytande.

Så här gör du:

1. Köp en sekretär, förslagsvis en billig rackare på loppis.
2. Slipa, slipa och slipa tills den ser ut så här:

3. Grundmåla
4. Överväg ett andra lager grundfärg, men var lat och hoppa över det
5. Måla med blank lackfärg
6. Måla med lackfärg
7. Måla med lackfärg
8. Måla med lackfärg
9. Måla med lackfärg
10. Måla med lackfärg
11. Slipa ner dropparna där lackfärgen runnit
12. Måla med lackfärg
(Jag misstänker att om du väljer att inte vara lat vid punkt 4 så kan du hoppa över punkt 8-12)
13. Klipp ut önskade mönster till decoupagen
14. PLANERA mönstret (lika tråkigt som det låter, men jag är väldigt glad att jag gjorde det)
15. Limma de urklippta bitarna på locket enligt det planerade mönster
16. Skruva fast önskade knoppar på alla lådor

Färdigt! Och då har jag inte ens nämnt den uttröttande jakten på brittiska papperstidningar till det vita mönstret i flaggan! Ryktet om papperstidningens död verkar tyvärr inte vara helt överdrivet.
För att inte tala om hur pilligt det var att skära till och få fast de små läderremmarna som utgör handtagen till de små lådorna inne i sekretären.

Hur som helst, här är det färdiga resultatet! Som bonus bjuder jag på ytterligare två loppisfynd: en stol och en kast!

De här extra sommarlika dagarna vi får gör mig ambivalent. Jag mår oändligt mycket bättre när solen skiner, men samtidigt kan jag inte slå ifrån mig tanken att “Jaha, det här är den sista, snart är det snöslask och snålblåst som gäller”. Den första som nu har den dåliga smaken att föreslå mindfullness och Carpe Diem får en smäll på käften.

Hur som helst, jag passade på att utnyttja vädret för att – ironiskt nog – förbereda för hösten. Jag gav mig in i hallonsnåren och fimpade de grenar som burit hallon i år så att årets grenar får lite mer plats. Min tidigare erfarenhet av hallonsnår är just att det är extremt snårigt och att mindre trevliga växter, som nässlor och tistlar brukar trivas ibland dem. Att plocka hallon har alltid varit förenat med blod, svett och ibland tårar.
När vi skulle plantera hallon här på Långarydet ville vi göra vad vi kunde för att undvika detta. Resultatet blev det här:

Lätt att rensa bort nässlor och annat oönskat, och plantorna har stöd vilket är rätt viktigt här eftersom det kan blåsa en hel del här.

Ossian passade också på att äta sig mätt på smultron.

Två goda nyheter från trädgården:
1) Planterade ut en liten krukros när den blommat färdigt inomhus. Blir så glad när jag ser att den blommar igen!

2) På mitt vanliga OCD-vis vill jag att rabatterna på respektive sida om trädgårdsgången ska vara symmetriska. Dessutom är de färgkoordinerade (ja, jag ska ta upp detta med min terapeut). De första lådorna går i blått och vitt, med bland annat vita rosor, blå stäppsalvia, blå axveronika och blå bolltistel. Tyvärr har den ena bolltisteln inte velat ta sig, medan den andra överkompenserat genom att försöka ta över hela rabatten.

Så i våras tog jag en rövare och delade den överentusiastiska bolltisteln. hela sommaren har den flyttade plantan nickat sorgset och sakta blivit brunare och brunare. Jag hade mer eller mindre gett upp, men så plötsligt händer det:

Så trots begynnande höstångest så känns det rätt ok.