På väg till tävlingen pajade min ljuddämpare. Min omedelbara reaktion var att jag skulle vända och åka hem igen. Tanken på att köra in mot ridhuset till detta ljud var outhärdlig, det finns liksom inte en möjlighet att hålla en låg profil när man låter som en raggare. Men jag bet ihop. Som tur var var jag tidig, det var bara funktionärerna på åkern som användes som parkering och några till som hörde mig. Men när jag väl parkerat kom direkt ångesten över att jag skulle behöva åka därifrån också, och min hjärna gjorde ett snabbt överslag över hur länge jag skulle behöva vara kvar för att vara den sista som lämnade.

Men så mötte jag en bekant. En av många den här dagen. Hon var funktionär den här dagen och bar på vattenflaskor till de som jobbade med att styra upp parkeringen.
Och hon var så snäll. Inte för att jag ens kan föreställa mig henne vara något annat, men ändå var det som att min hjärna var så inställd på att fly att den ändå blev överraskad.

Och så fortsatte det. Jag träffade flera gamla bekanta, och alla var otroligt vänliga och snälla, och varje gång blev jag överraskad. När tävlingen väl drog igång var jag helt utmattad och orkade knappt ta in vad som hände omkring mig. Så jag fokuserade på kameran. Jag orkade däremot inte vänta på resultatet, och orkade definitivt inte vänta in resultatet, utan skyndade till bilen. Jag orkade inte ens bry mig om ljuddämparen, utan kämpade för att hålla mig vaken de fem minuterna det tog att köra hem och stöp i säng.

Så här ser livet ut just nu. Att vara bland människor, särskilt sådana jag inte känner, eller bara känner lite ytligt är att konstant ha flyktinstinkten på max. Att gå och handla, att sitta i ett väntrum hos läkare när flera patienter är där, att gå på fester. Det dränerar mig fullkomligt, jag blir som en tom ballong och orkar ingenting. Jag har mina strategier för att kunna hantera det nödvändiga, hörlurar och bra pod i öronen när jag går och handlar till exempel. Då kan jag åtminstone genomföra det, men jag är ändå helt utmattad när jag kommer hem.

Är det någon som har tips på andra överlevnadsstrategier och sätt att hantera vardagen utan att behöva flera dagar för att återhämta sig?