De här extra sommarlika dagarna vi får gör mig ambivalent. Jag mår oändligt mycket bättre när solen skiner, men samtidigt kan jag inte slå ifrån mig tanken att “Jaha, det här är den sista, snart är det snöslask och snålblåst som gäller”. Den första som nu har den dåliga smaken att föreslå mindfullness och Carpe Diem får en smäll på käften.
Hur som helst, jag passade på att utnyttja vädret för att – ironiskt nog – förbereda för hösten. Jag gav mig in i hallonsnåren och fimpade de grenar som burit hallon i år så att årets grenar får lite mer plats. Min tidigare erfarenhet av hallonsnår är just att det är extremt snårigt och att mindre trevliga växter, som nässlor och tistlar brukar trivas ibland dem. Att plocka hallon har alltid varit förenat med blod, svett och ibland tårar.
När vi skulle plantera hallon här på Långarydet ville vi göra vad vi kunde för att undvika detta. Resultatet blev det här:
Lätt att rensa bort nässlor och annat oönskat, och plantorna har stöd vilket är rätt viktigt här eftersom det kan blåsa en hel del här.
Ossian passade också på att äta sig mätt på smultron.
Två goda nyheter från trädgården:
1) Planterade ut en liten krukros när den blommat färdigt inomhus. Blir så glad när jag ser att den blommar igen!
2) På mitt vanliga OCD-vis vill jag att rabatterna på respektive sida om trädgårdsgången ska vara symmetriska. Dessutom är de färgkoordinerade (ja, jag ska ta upp detta med min terapeut). De första lådorna går i blått och vitt, med bland annat vita rosor, blå stäppsalvia, blå axveronika och blå bolltistel. Tyvärr har den ena bolltisteln inte velat ta sig, medan den andra överkompenserat genom att försöka ta över hela rabatten.
Så i våras tog jag en rövare och delade den överentusiastiska bolltisteln. hela sommaren har den flyttade plantan nickat sorgset och sakta blivit brunare och brunare. Jag hade mer eller mindre gett upp, men så plötsligt händer det:
Så trots begynnande höstångest så känns det rätt ok.
