Frun på Långarydet

Tog en promenad med Ossian för ett tag sedan och tog med mig kameran.

Ibland får jag syn på saker i skogen som liksom bara får mig att stanna upp och glo. Lite Ernst light så där “I det enkla bor det vackra” ungefär.
Jag nästan tittar mig omkring för att se om det finns någon där som också kan få se det som jag ser, typ “kolla det där ensamma trädet på kullen där borta, visst känns det som om en liten bit av Afrika slitits loss och hamnat just här?”

Fast det är ju ingen där, och det är jag ju egentligen glad över. Men det finns ju ingenting som hindrar mig från att fota det och visa här, även om ett foto aldrig kan göra det rättvisa.

På väg till tävlingen pajade min ljuddämpare. Min omedelbara reaktion var att jag skulle vända och åka hem igen. Tanken på att köra in mot ridhuset till detta ljud var outhärdlig, det finns liksom inte en möjlighet att hålla en låg profil när man låter som en raggare. Men jag bet ihop. Som tur var var jag tidig, det var bara funktionärerna på åkern som användes som parkering och några till som hörde mig. Men när jag väl parkerat kom direkt ångesten över att jag skulle behöva åka därifrån också, och min hjärna gjorde ett snabbt överslag över hur länge jag skulle behöva vara kvar för att vara den sista som lämnade.

Men så mötte jag en bekant. En av många den här dagen. Hon var funktionär den här dagen och bar på vattenflaskor till de som jobbade med att styra upp parkeringen.
Och hon var så snäll. Inte för att jag ens kan föreställa mig henne vara något annat, men ändå var det som att min hjärna var så inställd på att fly att den ändå blev överraskad.

Och så fortsatte det. Jag träffade flera gamla bekanta, och alla var otroligt vänliga och snälla, och varje gång blev jag överraskad. När tävlingen väl drog igång var jag helt utmattad och orkade knappt ta in vad som hände omkring mig. Så jag fokuserade på kameran. Jag orkade däremot inte vänta på resultatet, och orkade definitivt inte vänta in resultatet, utan skyndade till bilen. Jag orkade inte ens bry mig om ljuddämparen, utan kämpade för att hålla mig vaken de fem minuterna det tog att köra hem och stöp i säng.

Så här ser livet ut just nu. Att vara bland människor, särskilt sådana jag inte känner, eller bara känner lite ytligt är att konstant ha flyktinstinkten på max. Att gå och handla, att sitta i ett väntrum hos läkare när flera patienter är där, att gå på fester. Det dränerar mig fullkomligt, jag blir som en tom ballong och orkar ingenting. Jag har mina strategier för att kunna hantera det nödvändiga, hörlurar och bra pod i öronen när jag går och handlar till exempel. Då kan jag åtminstone genomföra det, men jag är ändå helt utmattad när jag kommer hem.

Är det någon som har tips på andra överlevnadsstrategier och sätt att hantera vardagen utan att behöva flera dagar för att återhämta sig?

För de eventuella läsare som känner mig IRL så vet ni säkert att jag är sjukskriven sedan i mars pga svår depression och ångest. Jag föreställer mig att den här bloggen ger ett visst intryck av att den diagnosen kanske även borde kompletteras med schizofreni, eftersom den är väldigt glättig, ytlig och väldigt tillrättalagd. Fullt förståeligt, ibland undrar jag själv om den lite luddiga termen “depression” verkligen täcker det som pågår inom mig.

Jag kommer att skriva mer utförligt om mina demoner vid ett annat tillfälle, om inte annat för att på något sätt klä dessa konstiga och djupt obehagliga känslor i ord. Men just nu hanterar jag dem genom att göra saker.

Genom att hela tiden hålla mig sysselsatt och hela tiden lyssna på en podd håller jag det värsta på armlängds avstånd. Det funkar inte alltid, men för det mesta gör det livet hanterbart. Genom bloggen och hemsidan kan jag dessutom förlänga effekten.

Jag kommer som sagt att skriva mer om det här, men just idag fokuserar jag på att hålla mig flytande.

De här extra sommarlika dagarna vi får gör mig ambivalent. Jag mår oändligt mycket bättre när solen skiner, men samtidigt kan jag inte slå ifrån mig tanken att “Jaha, det här är den sista, snart är det snöslask och snålblåst som gäller”. Den första som nu har den dåliga smaken att föreslå mindfullness och Carpe Diem får en smäll på käften.

Hur som helst, jag passade på att utnyttja vädret för att – ironiskt nog – förbereda för hösten. Jag gav mig in i hallonsnåren och fimpade de grenar som burit hallon i år så att årets grenar får lite mer plats. Min tidigare erfarenhet av hallonsnår är just att det är extremt snårigt och att mindre trevliga växter, som nässlor och tistlar brukar trivas ibland dem. Att plocka hallon har alltid varit förenat med blod, svett och ibland tårar.
När vi skulle plantera hallon här på Långarydet ville vi göra vad vi kunde för att undvika detta. Resultatet blev det här:

Lätt att rensa bort nässlor och annat oönskat, och plantorna har stöd vilket är rätt viktigt här eftersom det kan blåsa en hel del här.

Ossian passade också på att äta sig mätt på smultron.

Två goda nyheter från trädgården:
1) Planterade ut en liten krukros när den blommat färdigt inomhus. Blir så glad när jag ser att den blommar igen!

2) På mitt vanliga OCD-vis vill jag att rabatterna på respektive sida om trädgårdsgången ska vara symmetriska. Dessutom är de färgkoordinerade (ja, jag ska ta upp detta med min terapeut). De första lådorna går i blått och vitt, med bland annat vita rosor, blå stäppsalvia, blå axveronika och blå bolltistel. Tyvärr har den ena bolltisteln inte velat ta sig, medan den andra överkompenserat genom att försöka ta över hela rabatten.

Så i våras tog jag en rövare och delade den överentusiastiska bolltisteln. hela sommaren har den flyttade plantan nickat sorgset och sakta blivit brunare och brunare. Jag hade mer eller mindre gett upp, men så plötsligt händer det:

Så trots begynnande höstångest så känns det rätt ok.

En gång för väldigt länge sedan under mina singeldagar bloggade jag på aftonbladets bloggportal. Där publicerade jag en dag en lista på egenskaper som jag önskade mig hos en man. Listan bemöttes med så många sarkastiska “Ha! Lycka till!” att jag kände mig helt övertygad om att mannen jag beskrev inte existerade någon annan stans än i min hjärna.

Men så träffade jag Marcus. Jag minns inte längre exakt vad som stod på den där listan, men jag vet att Marcus fick alla rätt. Nu har vi varit tillsammans i åtta år och idag firar vi vår första bröllopsdag. Varje gång jag hör någon beskriva sin relation med en man så tänker jag att de kommer aldrig någonsin att kunna vara hälften så bra som Marcus.

Tack för ett första år som gift med dig, jag ser fram emot många fler!

41 alltså.
Det känns precis som igår, eller i förrgår, eller som för sju år sedan. Om ni undrar.

Är väldigt tacksam för alla människor i min närhet som gjorde att gårdagen blev en väldigt bra dag. Jag tror inte att ni vet vilka demoner ni har att kämpa emot. Någon dag ska jag berätta här vilka dem är, men idag vill jag bara fortsätta njuta av att hittills verkar hålla sig undan även idag.

Som 41-åring har jag hittills hunnit med

– blivit väckt av förkyld femåring
– 6 km träningsrunda
– 3 koppar kaffe
– en smoothie (citron, vad annars)
– målat en byrå och en sekretär

Och nu ska jag gå och tömma analsäckarna på hunden.

Ni hör ju, livet är precis lika glamouröst som 41-åring!

Idag fick sonen vara på fritids och socialisera sig med gamla och nya vänner i förskoleklassen medan Marcus åkte till stora dottern och byggde kaninbur.
Själv åt jag lunch med en ny gammal vän.
Jag är kass på det här med vänner, jag vet aldrig riktigt hur jag ska bete mig. Därför är vänner som tillåter mig att pendla mellan asocial och stiff eller helt gränslös ovärderliga. Som den här:

Det var så härligt att träffas att det här läppstiftet fick följa med hem!