Frun på Långarydet

Man kan inte låta bli att älska lovikkavantar. De är varma, släpper inte igenom den vidriga förhatliga snön och är dessutom snygga att titta på.
Så varför inte ta det vidare? Till exempel som en skön matta att sätta fossingarna på när man lämnar den goa sängvärmen på morgonen?

Jag lade upp 60 maskor på stickor nr 6 och körde igång. Rött, vitt och blått blev färgerna, frångick det traditionella med enfärgat eftersom den här skulle hamna i sonens blå-vit-röda rum om den blev bra. Jösses vad skönt det var att sticka med lite rejälare garn och stickor. Det senaste jag stickade var en halsduk till sonen med stickor i storlek 2,5. Trodde aldrig eländet skulle bli klart.

Det svåra är att bedöma storleken, eftersom den färdiga mattan sedan ska tovas ihop så att den blir lite stabbig och kompakt, men jag chansade på att det skulle funka. Så jag maskade av när jag trodde att det var lagom (så här i efterhand inser jag att det hade inte skadat om jag stickat lite till, men det funkar ändå)
Tänkte att jag skulle handtova och lade ut mattan på badrumsgolvet och öste på med såpvatten. Och gnuggade. Och gnuggade. Och gnuggade.

Till slut tröttnade jag på gnuggandet och slängde in den i tvättmaskinen på det snabba 40-gradersprogrammet och ut kom en färdigtovad matta!
Efter två dygn hade den torkat och jag borstade till den med en hundkarda för att fluffa till den lite. Sedan sydde jag på flätor på kortsidorna och resultatet (inklusive barnfötter) blev så här:

Jag hade just börjat orka tänka på hur jag egentligen mår, tänka på varför och tänka på vad jag skulle vilja kom den riktiga jävla helvetesvintern och slog sönder allt. Snö överallt. Skotta sig fram till stallet, pulsa genom knädjup snö med hästarna till hagen, skotta fram en gång till gödselstacken, mocka skit i inisad skottkärra, bära hö genom knädjup snö ut i hagen, dra stela vattenslangar genom snön och fylla på vatten.
Hann helt kort tänka tanken att det kanske skulle känna lite bättre om jag red ut en sväng i skogen innan jag insåg att hästen inte fått på några snösulor än och hovslagaren kommer först på torsdag så den tanken var bara att slå bort.
Tittar på mina olika projekt, klippa lappar till den sista dynan? Virka en matta? Sticka något till mig själv?
Men jag ids inte. Men jag orkar heller inte tänka.
Gick och lade mig en stund.
Vaknade lika full av gråhet.
Oändligt många timmar kvar av den här dagen.

Jaha, då hände detta

Idag är en sådan där dag när jag inte orkar tänka, när alla tankar med minsta djup bara ger ångest. Då behöver jag något att göra. Så när snön väl var skottad från verandan, trädgårdsgången och fram till stallet fanns det bara en sak att göra.

Men vad gör man under tiden isen smälter för att hålla tankarna borta?

Igår (söndag) firades den årliga Åråsdagen på Årås herrgård och kvarn.
Marcus är född på herrgården och har tillsammans med sina syskon en speciell relation till den här fantastiska byggnaden.

Men långt viktigare och mer intressant än byggnadsvård och hur man varsamt renoverar en hundra år gammal herrgård var förstås att göra pumpalyktor med kusinen.

Det blev hur som helst väldigt fint på trappan hemma

Igår var Marcus bror Daniel (han den snygge från älgjakten ni vet) med sin snygga fru och snygga dotter här och åt middag med oss.

Eftersom vi har en ansenlig buske bladpersilja kvar i trädgårdslandet och vintern är på väg så fick det bli Chawarma med Tabbouleh och en riktigt jäkla mumsig saffransglass med pistagenötter till efterrätt.

Taboulleh är något av det godaste jag vet, passar till det mesta och dessutom busenkelt att slänga ihop.

Blanda ihop följande:

Bilderna föreställer alltså finhackad bladpersilja, tomat, lök samt kokt bulgur.

Blanda med olivolja, rivet citronskal, citronsaft och smaka av med salt.

Vill ni ha receptet på Chawarma och/eller saffransglass får ni baske mig be om det.

Till vintern ska vi fälla några (läs:en helsikes massa) träd i terräng där vi inte kommer åt med traktorn. Då är det bra att ha en väldigt arbetsglad shetlandsponny som tar sig fram överallt och är stark som en liten oxe. Idag tog vi en sväng offroad både för att träna flåset, men även precisionsstyrning mellan träd och stenar inför timmersäsongen.

Finns bara en sak att göra idag:

Fy fan för den här årstiden! Den som aldrig upplevt en västgötsk höst och vinter vet inte vad livströtthet och plåga innebär.
Det må vara kallare i norra Sverige, men den här fuktiga kylan med bitande vindar letar sig banne mig genom både kläder och skinn tills ens hela inre är blåfruset och halvdött.
Jennifer tog några fina bilder på hundarna igår i lövhögarna under lönnen (ett av få träd som lever upp till den där reklambilden av hösten).

Men trots att hundarna är underbara och världens finaste så kan jag inte låta bli att tänka som min svåger skrev till en annan svåger på något socialt medie: De där löven är bara en massa död sommar.