Frun på Långarydet

När Marcus vill ta en paus i byggandet brukar han roa sig med att – bygga!

Till exempel så pausade han köksbygget för att ordna en trädkoja i två våningar åt Ossian.

Ingången är väl dold bakom syrener och äppelträdets låga grenar.

Självklart finns det även en ingång från baksidan

När Ossian började ha lite för mycket åsikter om vad vi skulle göra med trädgården tänkte vi att det kanske vore bäst om han fick en egen trädgård att härska över.

Det har väl funkat så där, han har ju åsikter om det mesta, men han har åtminstone slutat spontangräva på olämpliga ställen…

Idag fick sonen vara på fritids och socialisera sig med gamla och nya vänner i förskoleklassen medan Marcus åkte till stora dottern och byggde kaninbur.
Själv åt jag lunch med en ny gammal vän.
Jag är kass på det här med vänner, jag vet aldrig riktigt hur jag ska bete mig. Därför är vänner som tillåter mig att pendla mellan asocial och stiff eller helt gränslös ovärderliga. Som den här:

Det var så härligt att träffas att det här läppstiftet fick följa med hem!

Ossians mormor har uttryckt en stark önskan om att få åka häst och vagn, och eftersom gårdagen var hyfsat ljummen, relativt solig och ganska regnfri såg vi till att det blev av.

Vi inledde det hela med att inviga vårt våffeljärn för belgiska våfflor.

Sedan selade vi på Frosten och gav oss ut.

Helst skulle Frosten nog vara skodd på framhovarna, men för att hålla nere hovslagarkostnaderna använder vi boots på honom istället. Enda nackdelen är att han blir lite trevande och försiktig i nerförsbackar eftersom han inte får lika bra grepp med bootsen.

Eftersom det bara regnade lite när vi kom tillbaka och vi hade en bit flankstek i frysen passade vi även på att grilla…

Det har ju *harkel* regnat lite på sista tiden…
Då finns inget annat att göra än att virka en matta

När vi hittade Långarydet på Hemnet fanns där en bild på hallen. Vår gemensamma reaktion var “Wow, där kan man ju ta emot flera gäster samtidigt!”

Trots våra samlade erfarenheter av mäklare och hemnetbilder glömde vi alltså för en stund bort det där med vidvinkelperspektiv. I verkligheten fick vi släppa in våra gäster en eller två i taget och låta övriga stå utanför i regn och rusk i väntan på att det skulle bli några kvadratdecimeter över inne i värmen.

Vår ombyggnad började med att vi flyttade det snålt tilltagna köket till en annan del av huset. Det som är kök/vardagsrum idag var från början inte mindre än tre rum plus en sådan där helt meningslös korridor. Ett rum var vardagsrum, ett var matsal och ett kallade vi kort och gott jaktrum, eftersom det var där vapenskåpet fick stå. Där förvarades även säsongskläder och andra saker som helt enkelt inte hade någon given plats någon annanstans.

När vi flyttade köket var vår ursprungliga tanke att det skulle bli badrum där köket tidigare låg. Sedan kom Marcus med den fullkomligt briljanta idén att vi istället skulle göra det till bibliotek och arbetsrum. Det blev så bra att det kommer att få ett alldeles eget blogginlägg senare!

Bredvid det gamla köket låg ett litet rum vi kallade för matrum. När vi flyttade in ägnade vi minst en vecka åt att försöka få tag på ett bord och fyra stolar som var tillräckligt små för att få plats där. Trots detta slog vi alltid stolarna i väggen när vi reste oss från matbordet och trivselfaktorn låg farligt nära 0.

Bakom en av de där väggarna vi slog stolsryggarna i låg den ytte-pytte-lilla hallen, och när matrummet inte längre behövdes rev vi helt enkelt väggen.

Den gamla väggen satt där de stående brädorna övergår i liggande.
Gissa om det var trångt…

Här är väggen riven och golvet omisolerat. Vi har dessutom tagit bort den enkla ytterdörren och satt in en dubbeldörr någon meter åt sidan för att få den centrerad framför trädgårdsgången:

Äntligen kom sommaren! Eller i alla fall något som liknar sommar, och vad känns bättre en vacker kväll som denna än en långritt på skogsvägar och lite korvgrillning?

Ossian red och jag och Marcus gick till ett ställe jag ofta passerar på mina löprundor. Varje gång jag sprungit förbi har jag tänkt att “där på kullen skulle man sitta och ha picknick någon gång!”.
Ikväll blev det äntligen av!

Ni förstår ju varför jag valde platsen!

Män med eld.

Den här ponnyn! Helt underbar!

De sista dagarna har vi sett den äkta svenskheten återvända. Den svenskheten som står för empati, generositet och en stark vilja att hjälpa. Även de lite ljusbruna i mina flöden i sociala medier verkar ha släppt tanken på att människor sätter det käraste de har i en ranglig gummibåt för att ta sig till Sverige och leva på bidrag.

Kvar finns dock de som ofta säger att “Jag har inte problem med invandringspolitiken, jag ha problem med integrationspolitiken”. Det är lätt att luta sig tillbaka i den bekväma soffan och säga att det är “politikerna” som ska “fixa integrationen”. Utan att egentligen specificera varken vilka politikerna är eller hur integrationen ska fixas. Men vad är egentligen integrationspolitik? För de alla flesta handlar det om att den som flyttat till ett land ska bli en del av samhället, jobba, betala skatt, lära sig att stå i kö, sopsortera och fika. Krävs det verkligen partipolitik för att hjälpa andra människor att bli en del av vår vardag?

Själv tror jag att integration är något som börjar hos oss själva, medborgarna. Ett av alla verktyg man behöver för att bli en del av ett samhälle är språket, att kunna kommunicera med andra människor i samhället är en viktig nyckel till delaktighet och därmed integration. Ett av de allra bästa sätten att lära sig ett nytt språk på är att använda det, att prata, prata och prata ännu mer. Att samtala och lära känna människor som valt att flytta hit är det i särklass viktigaste redskapet för integration. Men om vi bara lägger armarna i kors och väntar på att politiken ska “fixa integrationen” kommer ingenting att hända.

För er som känner att det här med integration är någon annans jobb säger jag lycka till, för er andra vill jag föreslå att ni börjar med en middagsinbjudan. Antingen tar ni ett eget spontant initiativ, eller så tar ni en titt på den här organisationen:

http://invitationsdepartementet.eu/

Själv fick jag tyvärr ingen respons från rektorn för SFI i min egen kommun, så själv har jag fått lösa det i egen regi. Men i din kommun kanske sådana här middagar pågår för fullt? Eller så är det just du som ska starta den här traditionen där du bor?

Jag utmanar nu er alla att börja jobba med integration istället för att sitta och vänta på att någon annan ska göra det!

Lycka till!

Så här årets sista skälvande dag är det lätt att falla för frestelsen att skriva något slags årskrönika, men jag vägrar. 2014 var i mångt och mycket ett skitår och min inställning nu är att hålla förväntningarna på 2015 nere.

Nej, mitt sista inlägg för 2014 handlar om trenden att slippa prata med varandra. Nej, innan ni väljer att missförstå mig, jag har ingenting emot smartphones. Var tid har sin grej och vår tid är uppenbarligen smartphonens och vår önskan och förmåga att vara uppkopplade hela tiden.
Nej, jag tänker på artiklarna om till exempel småbarnsföräldrar som lägger ut goodiebags som mutor till övriga passagerare på flygplanet, som något slags ursäkt för att deras ettåring kanske, eventuellt kommer att plågas vid start och landning, och kanske skrika under resan.

Det pratas mycket om barnfria vagnar på tåg, barnfria hotell, över huvud taget om barnfria miljöer. Samma inställning gäller begränsningarna i var och när vi kan ta med oss våra högt älskade familjemedlemmar hundarna.

Är inte det här rätt sjukt? Jag köper att skrikande småbarn kan vara jobbigt att lyssna på, men med tanke på att mänskligheten skulle dö ut utan dem så borde vi kanske istället vända helt om. Förr var både barn och djur en helt naturlig del av livet, ungarna var med sina föräldrar vid arbetet på åkern, man hjälptes åt med både arbetet och barnen. Om man nu tycker att barn är det jobbigaste som finns (jag har varit en av er, och är på sätt och vis fortfarande, jag älskar min egen unge men tycker ofta att andras kan vara rent ut sagt skitjobbiga) så har man ju redan en fristad: sitt hem! Helt barnfritt eftersom du själv väljer vem du vill bjuda hem. Ett barn som uppför sig illa men som blir tillsagt av en annan vuxen än sin egen förälder brukar ju som bekant också skärpa till sig rätt ordentligt.

Jag tänker också på rökarna. I skrivande stund vet jag inte hur det gått med det där förslaget om att det skulle utfärdas rökförbud även på offentliga platser, men oavsett så får det mig att tänka på en händelse som utspelade sig en jul för en massa år sedan när jag var en pigg, men rökande, högskolestudent. Jag var på väg hem till 08-land för att fira jul med familjen och stod på perrongen i Herrljunga för att byta tåg. Under väntetiden gjorde jag som alla rökare gör: jag tände en cigg.
Efter några bloss vänder sig en herre mot mig och säger vänligt:

“Ursäkta, men skulle du kunna tänka dig att gå lite längre bort medan du röker?”

Nu skulle jag kunnat reagera med ilska och istället dragit ett demonstrativt bloss och blåst röken i ansiktet på mannen, men det gjorde jag inte. Tanken slog mig faktiskt inte. Istället sade jag

“Självklart, ursäkta mig så mycket”.

Jag gick en bit bort på perrongen, rökte klart min cigarett och klev på tåget.

Ibland känns det som om människor tycker att det är så jävelusiskt jobbigt att behöva prata med varandra så att vi istället tycker att vi ska lagstifta bort allt obehag i världen. Det tycker jag verkar både tråkigt och kostsamt i jämförelse med att bara säga till.

Gott Nytt År