Så här årets sista skälvande dag är det lätt att falla för frestelsen att skriva något slags årskrönika, men jag vägrar. 2014 var i mångt och mycket ett skitår och min inställning nu är att hålla förväntningarna på 2015 nere.

Nej, mitt sista inlägg för 2014 handlar om trenden att slippa prata med varandra. Nej, innan ni väljer att missförstå mig, jag har ingenting emot smartphones. Var tid har sin grej och vår tid är uppenbarligen smartphonens och vår önskan och förmåga att vara uppkopplade hela tiden.
Nej, jag tänker på artiklarna om till exempel småbarnsföräldrar som lägger ut goodiebags som mutor till övriga passagerare på flygplanet, som något slags ursäkt för att deras ettåring kanske, eventuellt kommer att plågas vid start och landning, och kanske skrika under resan.

Det pratas mycket om barnfria vagnar på tåg, barnfria hotell, över huvud taget om barnfria miljöer. Samma inställning gäller begränsningarna i var och när vi kan ta med oss våra högt älskade familjemedlemmar hundarna.

Är inte det här rätt sjukt? Jag köper att skrikande småbarn kan vara jobbigt att lyssna på, men med tanke på att mänskligheten skulle dö ut utan dem så borde vi kanske istället vända helt om. Förr var både barn och djur en helt naturlig del av livet, ungarna var med sina föräldrar vid arbetet på åkern, man hjälptes åt med både arbetet och barnen. Om man nu tycker att barn är det jobbigaste som finns (jag har varit en av er, och är på sätt och vis fortfarande, jag älskar min egen unge men tycker ofta att andras kan vara rent ut sagt skitjobbiga) så har man ju redan en fristad: sitt hem! Helt barnfritt eftersom du själv väljer vem du vill bjuda hem. Ett barn som uppför sig illa men som blir tillsagt av en annan vuxen än sin egen förälder brukar ju som bekant också skärpa till sig rätt ordentligt.

Jag tänker också på rökarna. I skrivande stund vet jag inte hur det gått med det där förslaget om att det skulle utfärdas rökförbud även på offentliga platser, men oavsett så får det mig att tänka på en händelse som utspelade sig en jul för en massa år sedan när jag var en pigg, men rökande, högskolestudent. Jag var på väg hem till 08-land för att fira jul med familjen och stod på perrongen i Herrljunga för att byta tåg. Under väntetiden gjorde jag som alla rökare gör: jag tände en cigg.
Efter några bloss vänder sig en herre mot mig och säger vänligt:

“Ursäkta, men skulle du kunna tänka dig att gå lite längre bort medan du röker?”

Nu skulle jag kunnat reagera med ilska och istället dragit ett demonstrativt bloss och blåst röken i ansiktet på mannen, men det gjorde jag inte. Tanken slog mig faktiskt inte. Istället sade jag

“Självklart, ursäkta mig så mycket”.

Jag gick en bit bort på perrongen, rökte klart min cigarett och klev på tåget.

Ibland känns det som om människor tycker att det är så jävelusiskt jobbigt att behöva prata med varandra så att vi istället tycker att vi ska lagstifta bort allt obehag i världen. Det tycker jag verkar både tråkigt och kostsamt i jämförelse med att bara säga till.

Gott Nytt År