I oktober fick jag en blåsa på insidan av läppen. Jaha, tänkte jag, den försvinner väl snart. Men det gjorde den inte. När sex veckor gått och den inte visade minsta tecken på att vilja försvinna så kontaktade jag vårdcentralen. Läkaren petade och klämde och hummade en stund.
“Jag vet vad det är” sade han till slut.
När han inte sade något mer frågade jag lite försynt om det var någonting han tänkte informera mig om.
“Absolut” sade han, “det är bara det att jag inte kommer ihåg vad det heter”.
Han rådfrågade en kollega och letade i datorn en stund innan han till slut triumferade nästan skrek “MUCOCELI!”
Och så var det. En av de ytte-pytte-små salivkörtlarna i min läpp hade blivit förstoppad, och därmed förstorad och fått en cysta. Han försäkrade mig om att det hela bara krävde en supersnabb och enkel operation där man tog bort spottkörteln och så skickade han en remiss till dr Operera-bort-spottkörtel.
Igår var äntligen dags, och som jag kämpat för att bli av med förkylningen i tid. I och med att det skulle ske under lokalbedövning var jag inte speciellt bekymrad, narkos gör ju alltid saker mer komplicerade och farliga.
Hur som helst passade jag på att ta en bild på det lilla fanskapet medan jag satt i väntrummet.
Riktigt pissig kvalle på den bilden, mer fokus på mina hakor än på cystan.
Till sist låg jag där på operationsbordet och sveptes in i operationsdukar. Det kändes nästan som att vara på en ansiktsbehandling i någon riktigt sunkig öststat med grönt kakel på väggarna, och när sköterskan vänligt informerade mig om att hon skulle börja med rengöring var jag nästan inställd på njutning. Tills det visade sig att det var en tuss indränkt i 70-procentig sprit hon skulle göra rent med. Min stackars hud som haft det riktigt tufft under förkylningen, inte minst huden runt näsan som ju snytits ungefär tusen gånger om dagen nästan skrek när den svidande tussen gnuggades i mitt ansikte. Doften var så frän att jag kände hur mina näshår brändes bort.
Så var det dags för bedövningen och det är ju aldrig kul. Men det hade ju varit ännu mindre kul utan den.
Men det är en väldigt konstig känsla när man inte känner någon smärta, utan bara att det slits och rivs i en kroppsdel. Jag hade samma känsla när min son föddes i ett akut kejsarsnitt, inga mjuka och försiktiga rörelser där inte.
Det skars, klipptes och petades. Brändes lite och syddes med tre prydliga små stygn.
De såg lite förskräckta ut när jag bad att få se den lille jäveln men visade upp en burk där en kikärtsstor vit sak låg och flöt. Som ett litet djurs hjärna tänkte jag och åkte hem med en ändå rätt diskret fläskläpp.
Det ser mest ut som om jag gått bananas med en spruta Restylane i underläppen.
I morse när jag vaknade hade den dock svullnat lite till, och efter en dags på restaurangen och allmänt tillbaka-i-verkligheten-liv kan jag inte påstå att den krympt.
Jag har en hårinpackning under en plastpåse på huvudet under mössan, jag är alldeles för gammal för att sporta mössa inomhus. Eller har åtminstone för god smak.
Jag var lite rädd att halva läppen liksom skulle försvinna, jag har ju känt hur stor cystan var och kan fortfarande inte riktigt få ihop att det inte kommer att synas att de tagit bort någonting. Men jag ser sjukt mycket fram emot att få måla läpparna riktigt knallröda när svullnaden lagt sig!
Att ta sig tid, trots att det är fredagskväll och trots att man har ett stall fullt med hästar, tre barn, en fru, en tävlingskarriär och ett helt företag att rådda är riktigt sportsmannaskap.
(Bilden är brutalt stulen från Svenska Ridsportförbundets Facebooksida)
Grattis som fan Peder från mig och Nisse! Din insats i OS var något alldeles speciellt och jag kan – trots att jag är hästtjej – bara ana hur stort arbete som ligger bakom en sådan prestation.
Det är förvisso ganska vackert, här är en bild på hundgården (som i julas fick egen julbelysning).
