Igår jobbade jag i restaurangen en stund. Bakade kakor till helgens catering, hälsade på lunchgäster som var ovanligt glada och nästan lite upprymda på det där sättet som vi svenskar gärna blir när en vårdag är ovanligt varm och solig.
Sen åkte jag hem och och fick nyheten om den tragiska händelsen i Stockholm. Mitt Twitterflöde var fullt av Stockholmare i chock, som sökte anhöriga, som undrade vad de skulle göra, hur de skulle ta sig hem och vad som egentligen hade hänt.
De kändes så nära, det var som att de 40 mil som skiljer oss suddats ut, för mina frågor var desamma.
Jag scrollade mina sociala medieflöden och letade efter livstecken från mina Stockholmsvänner, lika lättad varje gång jag läste deras statusuppdateringar om att “Vi är ok”.

Och precis som alla andra ville jag veta mer om vad som hänt, och varför. Så jag gick in på DN:s liverapportering från city. Inte så mycket hände i själva rapporteringen, mest upprepningar av det vi alla visste vid det laget. Men bland kommentarerna flödade hatet. Mängder av människor tog tillfället i akt att skriva om att minsann visste mer om vad som hänt än den utsände reportern som befann sig på platsen för det fruktansvärda som hänt. De visste med säkerhet att dådet berodde på den generösa svenska flyktingpolitiken och att Stefan Löfven personligen kunde hållas ansvarig för händelsen.
Först trodde jag att det var några enstaka personer som gav luft åt dessa märkliga slutsatser, men ju längre jag tittade ju fler blev de.
Ibland dök en förnuftig person upp och försökte argumentera mot dem, men blev fullkomligt ignorerad. Själv ville jag bara gråta.

Jag tänkte på de människor som febrilt sökte efter sina anhöriga, de personer som befunnit sig på platsen och med ett ohyggligt adrenalinpåslag av fasa bara ville ta sig hem. Och jag tänkte på alla de som flytt från terror och våld och sökt sig en fristad i det fredliga lugna Sverige. Som kanske just lärt sig att gå på stan utan en klump i magen av skräck över att bli någons måltavla.

Jag öppnade Twitterappen igen i min jakt på nyheter och FAKTA om det som hänt. Och möts av #openstockholm. Och mitt hjärta svämmade över av kärlek och tacksamhet över hur mycket kärlek och godhet som finns. Massor av människor öppnade sina hem för de som fastnat i Stockholm City och inte kunde ta sig hem. Det erbjöds sängplatser, pizza, öl, vin och kaffe och ibland även hundar och katter. På mindre än två timmar förvandlades något fullkomligt vidrigt omänskligt och ondskefullt till något vackert och med mänskligt.

Men i efterdyningarna kommer nu de som vill använda sig av denna tragedi för att gynna sina egna intressen. De kommer att utnyttja vår rädsla och oro och det gör mig ännu räddare än själva händelsen. För även om #openstockholm var som balsam för själen så kan jag inte radera det hat som flödade i kommentarsfältet till DN:s livesändning ur minnet.