Äntligen kom sommaren! Eller i alla fall något som liknar sommar, och vad känns bättre en vacker kväll som denna än en långritt på skogsvägar och lite korvgrillning?
Ossian red och jag och Marcus gick till ett ställe jag ofta passerar på mina löprundor. Varje gång jag sprungit förbi har jag tänkt att “där på kullen skulle man sitta och ha picknick någon gång!”.
Ikväll blev det äntligen av!
Ni förstår ju varför jag valde platsen!
Män med eld.
Den här ponnyn! Helt underbar!
När jag började med hästar, vilket måste ha varit runt 1983, var det i ett stall som ägdes och drevs av en fantastisk kvinna vid namn Kerstin. Hon var säkert två meter lång (som jag minns det) och hade nävar som dasslock.
Hon älskade hästar, men verkade inte så förtjust i människor. Varje år visade SVT uppvisningar från Spanska ridskolan i Wien. Vi småtjejer som fanns på plats i stallet den dagen blev uppbjudna till herrgården för att titta på de fantastiska lipizzanerhästarna utföra piaff och levad som fick våra hakor att falla till golvet av beundran.
Kerstin levde ensam så klart, och vi var alla lite rädda för denna barska kvinna. En gång tyckte min ridlärare att Kerstin skulle få se hur jag red, och få bedöma om jag borde få vara med på tävlingen som skulle ordnas. Jag var så nervös så att allt gick komplett åt helvete. Stackars Foxe, som hästen hette, trodde väl att vi skulle bli anfallna av både vargar och några Tyrannosaurus så spänd som jag var.
Kerstin hade för vana att varje morgon gå ner från herrgården till stallet i nattlinne (Och vid kyligare väder en morgonrock. Öppen). Det var inga präktiga flanellnattskjortor det var tal om, utan ganska raffiga saker i tunna slirviga material som siden och spets.
Den enda katten i sammanhanget var stallkatten Edgar, med sina råttnaggade öron, så man kan verkligen inte kalla Kerstin “Crazy catwoman”. Däremot tror jag hon hade uppskattat att kallas Crazy Horselady.
Nyss, när jag gick förbi hallspegeln fick jag syn på Kerstin trodde jag. Men så insåg jag att det var jag själv som glömt ta av mig nattlinnet i morse.
Japp, det är en bred spetskant ni ser där över de olivgröna långkalsongerna…
Varje årställer jag mig följande frågor:
– Brukar jag frysa så här mycket?
– Är det verkligen sunt att se så lite dagsljus för en människa?
– Varför bor jag här?
Men idag visade sig solen över frostiga hagar. Vem bryr sig om man får skrapa rutorna på bilen så länge min kropp får in lite solljus som den kan roa sig med att omvandla till D-vitamin?
Eftersom Nisse har en lite begränsad bakhov på grund av så kallad White Line disease, eller Bärrandsröta som det heter på svenska så gäller det att hitta övningar som fortfarande utmanar oss utan att riskera hoven. Några vilda galopper på grusvägarna här i skogarna lär dröja.
Så idag fokuserade vi på mattes fysik, närmare bestämt rumpa och bålstabilitet. Rumpan fick sig en ordentlig genomkörare genom att rida 3/4 varv i tvåpunktsists. Hela tiden med fokus på att göra det lätt för hästen genom att hela tiden vara rakt över hästen och kunna styra. Låter enklare än vad det är, särskilt med tanke på att marken utmed ena långsidan på ridbanan just nu är väldigt lerig. Detta gör att jag får “dra in” långsidan ca 10 meter, och då har vi inget staket till stöd för rida rakt.
Därefter blev det balansträning. 3-5 serpentinbågar med upplagda stigbyglar. Noga med rakriktningen mitt på banan och böjning i kurvorna, samt att hålla samma tempo hela vägen.
När vi var klara ångade det om oss!
I eftermiddag är det dags för lussekattspremiären. Var på genrepet för stadens luciatrupp igår och blev bjuden på en torr ursäkt till lussekatt som det krävdes en halvliter julmust för att skölja ner. Som vanligt känner jag ett otroligt starkt behov av att visa var skåpet ska stå efter en sådan upplevelse, så nu ska här bakas GODA lussekatter!
Så var den igång då, the remarkable blogg of Långarydet. Jag skulle kunna nischa mig och kalla den en renoveringsblogg, en hästblogg eller en matblogg, då det är tre saker som tar stor plats i mitt liv. Det skulle kunna bli en slätstruken blogg som i bästa fall lockar till sig en och annan uppmuntrande kommentar i stil med “Vad söt han är” (om ponnyn), eller “Snyggt!” (om nya tapeter/gardiner etc.) eller “Mums!” (om maträtter jag hittar på). Men så finns ju omvärldsrapporteringarna där i olika medier, likt ett varigt infekterat sår jag inte kan låta bli att peta i. Så det kommer jag att göra. Och skriva om här. Och göra folk irriterade, men kanske också lite glada, roade, rörda, fnittriga och skitarga. Blir ni det så lämna gärna en kommentar. Jag kanske får ångra det längre fram, men just idag känns det helt rätt att chansa!
Men nu ska jag skura en lerig häst!
Ses!
