Frun på Långarydet

Igår jobbade jag i restaurangen en stund. Bakade kakor till helgens catering, hälsade på lunchgäster som var ovanligt glada och nästan lite upprymda på det där sättet som vi svenskar gärna blir när en vårdag är ovanligt varm och solig.
Sen åkte jag hem och och fick nyheten om den tragiska händelsen i Stockholm. Mitt Twitterflöde var fullt av Stockholmare i chock, som sökte anhöriga, som undrade vad de skulle göra, hur de skulle ta sig hem och vad som egentligen hade hänt.
De kändes så nära, det var som att de 40 mil som skiljer oss suddats ut, för mina frågor var desamma.
Jag scrollade mina sociala medieflöden och letade efter livstecken från mina Stockholmsvänner, lika lättad varje gång jag läste deras statusuppdateringar om att “Vi är ok”.

Och precis som alla andra ville jag veta mer om vad som hänt, och varför. Så jag gick in på DN:s liverapportering från city. Inte så mycket hände i själva rapporteringen, mest upprepningar av det vi alla visste vid det laget. Men bland kommentarerna flödade hatet. Mängder av människor tog tillfället i akt att skriva om att minsann visste mer om vad som hänt än den utsände reportern som befann sig på platsen för det fruktansvärda som hänt. De visste med säkerhet att dådet berodde på den generösa svenska flyktingpolitiken och att Stefan Löfven personligen kunde hållas ansvarig för händelsen.
Först trodde jag att det var några enstaka personer som gav luft åt dessa märkliga slutsatser, men ju längre jag tittade ju fler blev de.
Ibland dök en förnuftig person upp och försökte argumentera mot dem, men blev fullkomligt ignorerad. Själv ville jag bara gråta.

Jag tänkte på de människor som febrilt sökte efter sina anhöriga, de personer som befunnit sig på platsen och med ett ohyggligt adrenalinpåslag av fasa bara ville ta sig hem. Och jag tänkte på alla de som flytt från terror och våld och sökt sig en fristad i det fredliga lugna Sverige. Som kanske just lärt sig att gå på stan utan en klump i magen av skräck över att bli någons måltavla.

Jag öppnade Twitterappen igen i min jakt på nyheter och FAKTA om det som hänt. Och möts av #openstockholm. Och mitt hjärta svämmade över av kärlek och tacksamhet över hur mycket kärlek och godhet som finns. Massor av människor öppnade sina hem för de som fastnat i Stockholm City och inte kunde ta sig hem. Det erbjöds sängplatser, pizza, öl, vin och kaffe och ibland även hundar och katter. På mindre än två timmar förvandlades något fullkomligt vidrigt omänskligt och ondskefullt till något vackert och med mänskligt.

Men i efterdyningarna kommer nu de som vill använda sig av denna tragedi för att gynna sina egna intressen. De kommer att utnyttja vår rädsla och oro och det gör mig ännu räddare än själva händelsen. För även om #openstockholm var som balsam för själen så kan jag inte radera det hat som flödade i kommentarsfältet till DN:s livesändning ur minnet.

En gång i tiden drömde jag om en tvålpump i glas eller porslin, men på den tiden hade jag katter som med otrolig precision nosade upp mina favoritgrejer och knuffade ner dem på golvet. Alltså fick jag stå ut med fula tvålpumpar i plast.
Men nu har katterna flyttat ut i stallet, och det är fritt fram för mig att ha vilken tvålpump jag vill. Så jag gjorde en.

En av de fula plastpumparna hade en väldigt snygg pump, så jag borrade hål i locket på en syltburk och spraymålade det vitt. Sedan limmade jag fast pumpen i locket och fyllde på med tvål.

En av alla trevliga saker med att bo här på Långarydet är alla grodor som finns här. Även i år verkar det vara en hel del på gång:

Massor av fina små yngel på tillväxt i dammen!

I veckan när jag köpte frukostbröd var det så fullt i frysen att brödet inte fick plats, och läget i kylen har varit ungefär detsamma. Så i lördags när Marcus skulle fira sin födelsedag bestämde jag mig för att göra en festmåltid för 10 personer utan att åka och handla. För en social fobiker som jag är det så klart ännu en vinst att slippa gå i en mataffär full med folk.

Så menyn någon slags buffé med följande innehåll:

– Sockerstekt lax
– Ostgratinerade stora köttbullar med vitlök
– Råstekt potatis
– Matvete
– Taboulleh
– Sallad
– Kall dillsås med majonnäs, creme fraiche, lime och vitlök
– Kall sås på Smetana med vitlök, parmesan och basilka
– Kall sås på cream cheese med sweet chilisås och lime

Till efterrätt serverade jag en bärcobbler med hallon och björnbär som serverades med vaniljglass.

Ingen av gästerna klagade så det verkade funka!

Idag har vi vårbrukat i trädgården. Förra vintern förlorade jag fem rosor som jag fick ersätta, och den här vintern såg jag till att täcka dem ordentligt.
Ett lager löv, en filt och granris. Idag var det dags att avtäcka dem!

Jag hade inte insett hur långt tulpanerna hade kommit innan jag drog bort alla löv och filtar, de ser lite bleka ut…

Blir så glad när jag ser att alla rosorna klarat sig! Den här Peacerosen var en av de jag fick köpa ny förra sommaren och den köpte jag ganska sent.

Den här tuffingen har jag inte ens behövt täcka, och jag vågade mig till och med på att beskära den redan idag.

Det har varit mest lönnlöv runt rosorna och det märktes. Massor av små minilönnar under löven…

Och de här! Blir så glad över tulpaner som förökar sig, det började med ca 10 stycken och nu är de hur många som helst.

Efter en middagslur gick jag och Ossian ner till dammen för att gräva fram den där lilla avrinningsbäcken jag hittade när jag luntade. Ett lerigt och tungt skitgöra, men underbart att höra hur det porlar nu!

Sen fick vi feeling och luntade lite till…

Efter vårt värmlandsbesök hade jag en tanke i huvudet som bara inte ville försvinna. Jag ville sätta eld på något.
Det låter värre än det är, jag har ingen längtan efter att sätta fyr på hus eller andra saker av värde, men en rejäl vårbrasa eller liknande skulle tillfredsställa mitt behov.

Vi har en del ställen där vi inte kan klippa gräset med åkgräsklipparen, och ställen där vi inte vill göra det. Sluttningen mellan en av hästhagarna och bäcken/dammen är ett av de där ställena. Där är det nästintill igenvuxet av gräs, vass och kaveldun och under detta döljer sig diverse stenar, stubbar och annat som man riskerar att bryta benen av sig på.

Med andra ord, ett perfekt ställe att lunta, det vill säga elda upp det gamla torra fjolårsgräset på plats.

I två dagar blåste det så mycket att jag aldrig fick fyr på gräset, men det tredje dagen hände det!

Under det gamla gräset hittade jag en hel del grenar och gamla stolpar och plankor som kommer att få bli brasa en annan dag. Men jag hittade också en liten minibäck. Eller, jag visste att den fanns där, som en liten avrinning från en av hagarna som alltid tenderar att bli väldigt sank och lerig. Men nu kunde jag se exakt hur den gick och hur igenväxt den blivit.

Så fort träningsvärken efter en dags luntande lagt sig ska jag bege mig dit med en spade!

Jag hade gärna eldat mer, men tyvärr räcker inte trädgårdsslangen så långt.

Varje dag blockerar jag ungefär tio mailavsändare i min mailkorg. 10. Om dagen.

Jag deltar inte i några test på Facebook och lämnar sällan ut min mailadress till andra än betrodda.

Det jag främst erbjuds i dessa mail är medlemsskap på diverse bettingsajter vilket är märkligt eftersom jag aldrig spelar på sådana. Jag köper inte ens trisslotter.

Dessutom får jag en ansenlig mängd mail av den här typen:

Någon vill tydligen att jag ska besöka en sajt med det lockande namnet kolisa i det, där någon utan trosor och en stark fäbless för vispgrädde väntar på mig.
Tack, men nej tack.

Igår fyllde min stilige make 48 år, och för att fira honom hade vi planerat en roadtrip till Värmland.

Vi hade nämligen bokat ett besök hos Marita utanför Karlstad som har världens underbaraste får!

Vi resonerar som så att om vi nu inte ska ha så många får så kan vi lika gärna vara extremt kräsna i valet av ras. De ska vara sociala, nyfikna och gärna fina att titta på, och hos Marita tror vi att vi har funnit våra drömfår!

De heter Walliska svartnosfår och än så länge har Marita de enda sådana fåren i Sverige.
Vi visste sedan tidigare att de var otroligt söta, men vi hade bara Maritas ord på att de var fantastiskt trevliga och sociala, och med tanke på vår tidigare erfarenhet av får så var vi för att uttrycka det milt, jävligt skeptiska.

Men efter ungefär 20 sekunders samvaro med dessa vackra djur kunde insåg vi att allt hon sagt var sant. Enda nackdelen är att eftersom detta är de enda svartnosarna i Sverige och eftersom de bara varit här i snart 4 år så dröjer det i alla fall tre år innan det springer svartnosar på Långarydet. Men vi tror att de är värda att vänta på.

Bara att Marcus LER på bilden säger allt!

Den här frisyren! Kan man annat än att älska den?

En barnjacka kan ju smaka jättegott, det är ju bäst att man provar i alla fall!

Nyfikna små ulltottar

Efter att först ha smakat på kameralinsen och skapat ett litet romantiskt dimmigt filter ville hon även smaka på min tumme.

Efter besöket hos fåren åkte vi hem till Marita och drack kaffe och pratade om får, får och får. (Och lite hästar, hundar, katter och lite annat också).

Alldeles rusiga av får-förälskelse rullade vi sedan vidare mot Karlstad och vårt hotell.

Låt er inte luras av DDR-looken på utsidan, på insidan döljer sig både en eminent restaurang och en underbar relaxavdelning.

I morse klämde vi en rejäl hotellfrukost innan vi rullade hemåt. Och väl hemma möttes vi av detta:

Det är ju inte utan att man faktiskt känner att den här helgen har batterierna faktiskt blivit riktigt laddade.

Stort tack till Marita som tog emot oss och svarade på alla våra frågor och lät oss kela med sina underbara djur.

Och ett lika stort tack till Sandra som tog hand om hundarna och Björn och Maria som tog hand om hästarna!

Äntligen! För två helger sedan försökte jag mig på att rensa trädgården på nerfallet björkris och dagen efter föll flera decimeter snö, men idag vågade jag mig på ett nytt försök. Stod inte ut med alla gamla bösiga perenner, så stäppsalvia, pioner, brudslöja och höstanemoner blev rensade på allt gammalt brunt. Och under detta trista hittade jag det här:

Och det här:

Löjtnantshjärtat verkar ivrig att komma igång:

Bilarna har fått sommardäck och idag bytte jag äntligen ut mina gamla slitna vindrutetorkare till de nya fräscha som legat i varmförrådet sedan i november…