Just nu har vi en riktig liten svordomspolis här hemma. Det känns som om varje gång jag öppnar munnen kommer en reprimand från den lille mannen.
Det säger så klart mer om mig än om honom, men jag kan ju så klart inte låta bli att tänka på det där med svordomar och fula ord.
Jag kan verkligen njuta av att krydda mitt språk med kraftuttryck, att säga att något var så “himla roligt” säger inte alls lika mycket om hur kul det faktiskt var som om man sagt att det var så “jävla roligt”. Och att skriva “attans” eller “järnspikar” när jag drar tån i en dörrpost har inte alls samma smärtlindrande effekt som ett kärnfullt “kuken!”.
Vi bor ju trots allt i ett sekulariserat land, vi är inte medlemmar i svenska kyrkan någon av oss och det var aldrig aktuellt att döpa sonen. Så alla de där “jävlar” och “fan” och “helvete” borde ju faktiskt inte betyda något. Och med tanke på den svenska synden och vårt avslappnade förhållande till sexualitet borde väl göra att både kukar och fittor kan passera tämligen obemärkt?
För det mesta reagerar jag heller inte när vuxna människor svär och det är faktiskt väldigt sällan jag hör barn svära. Förmodligen skulle jag bli ganska chockad om det hände vilket ju känns som en oerhörd dubbelmoral.
Men just nu är jag som sagt hårt påpassad av en sexårig moralpolis, så det är väl bäst att jag sparar kraftuttrycket till speciella sammanhang. Det finns väl en tid och en plats för allt, även svordomar och könsord.
