Idag hände det. Vi satt i bilen, på väg till förskolan genom morgondimman. Vi hade just konstaterat att stan av morgonsolen fick rooosa färg, precis som i Robert Brobergs text.
Han satt tyst en stund, sedan frågade han:
“Mamma, varför lever jag?”
Jag har två följdfrågor:
1. Vad svarar man på det?
2. Hur länge kommer han på fullaste allvar tro att hans mamma sitter inne med alla svar?
