Frun på Långarydet

Ja, jag vet att jag lovade att skriva oftare, men skit kommer emellan. Typ livet. Och typ känslan av att jag har ingenting intressant att skriva om, och typ känslan av att ingen kommer att läsa skiten ändå.

Men om nu någon ändå läser så kan jag meddela följande:

Jag har börjat komma igång och rida lite oftare igen, även om Nisse försöker förhindra detta genom att skaffa sig små blessyrer och sparka av sig skor. Överväger att döpa om honom till Imelda, för hans skokonto är inte att leka med.

En annan bonus för er två eller möjligtvis tre som läser bloggen är att jag snart även kommer att ges ut i poddform. Håll utkik efter Hot Lips Podcast. Givetvis kommer jag att skryta om det även här.

Och imorgon drar den här cirkusen till Legoland. Sonen “packar” genom att leka med leksaker han glömt att han hade och som han nu hittar i lådor och skåp.

Själv hade jag hoppats på en ridtur i sommarregnet ikväll, men det hinner jag inte. Nu ska jag gå och vara lite tuff mot mig själv och bara packa det allra nödvändigaste i badrumsskåpet.

En av de allra jobbigaste sakerna med min utmattningsdepression är att jag plötsligt blir så fullkomligt urblåst. Som om en stor del av hjärnan bara lagt av. Dragit en filt över sig och sagt “jag lägger mig en stund, du får lösa det här utan mig”. “Det här” är alltså livet.

Det har förvisso vänt, det svartaste svarta är numera lite mer grått. Men min hjärna är inte ikapp, och det kommer den kanske aldrig att bli, och just nu är det det jobbigaste att hantera.

Förra veckan erbjöd jag mig att hjälpa till på restaurangen hela dagen på onsdagen, eftersom det hade tjorvat ihop sig lite med sjuka barn och lite annat. Restaurangen var stängd både på fredagen och på måndagen, så jag hade ju hela sex dagar att ta igen mig på. Dessutom skulle jag träffa min terapeut på torsdagen, så jag tänkte att förutsättningarna för att orka med en heldag var ju så bra de kunde vara. Och visst gick det. Men vad kostade det, egentligen?

Onsdag kväll: Äter middag med familjen vid 18:30. Maken åker för att hjälpa grannen med något efter maten och jag lägger mig på sängen, för att bara vila ögonen en stund. Klockan tio kommer maken hem och undrar varför barnet inte sover. Jag orkar inte ens resa mig ur sängen utan somnar om.

Torsdag: Lämnar barn i skolan och åker och handlar mat. När apoteket öppnar 8:30 hänger jag på låset för att hämta ut avmaskningsmedlet till hästarna. Det tar mig ungefär tio minuter bara att betala i kassan eftersom jag har svårt att se skillnaden på mitt körkort, mitt betalkort och mitt bonuskort.
Åker hem, gör mig i ordning och åker till terapeuten. Det visar sig att hon råkat stryka min tid av misstag och jag åker hem efter att ha uträttat några ärenden.
13:30 tar jag inte hästarna och 14:00 kommer hovslagarna. Då inser jag att jag glömt morgonens matkasse i bilen. Hela dagen har den stått i bagageluckan. Packar upp maten.

Sedan har helgen fortsatt på samma tema. Glömde stänga grinden till hagen ordentligt, glömmer stänga av vattnet när jag fyller på hästarnas vattentunna, missar telefonsamtal.

Jag känner mig korkad och trött och fel, och bär nu också på ångesten över att jag alltid, hur frisk jag än blir, kommer att vara lite dum i huvudet.

Årets sommarhäst är här! Söta islänningen Svingla har charmat brallorna av oss alla, trots att hon är ett fuxsto (riders will know).

Jag kämpar på för att få helt parasitfritt i hagarna och ett och ett halvt dygn efter avmaskningen var det dags att byta till den hage som nu vilat i ett år.

Lille Frosten sticker knappt upp bland hundkäx och maskrosor.

I morse hittade jag dem snarkandes tillsammans i allt det gröna.

Jag lyssnar på extremt många podcaster, och en av dem är Allt du velat veta, en kunskapspod där Fritte Fritzon intervjuar experter på olika ämnen.

i mars släpptes ett avsnitt med titeln Om utbrändhet med Pia Dellson, som är psykiater till yrket och som själv har varit utbränd. Jag gick och drog på det här avsnittet bra länge, vilket är oerhört intressant, eftersom jag själv inte riktigt förknippat min depression med utbrändhet. Jag har ju inte ens jobbat speciellt mycket de senaste åren. Men när jag väl lyssnade på avsnittet var det som att träffas av en snöskyffel i huvudet, en mental lavett av insikt. Jag var till och med tvungen att köpa Pias bok Väggen, som är en slags sammanställning av hennes tankar och reflektioner under sin sjukdomstid. Jag hade lika gärna kunnat skriva den själv om jag bara hade orkat.

I samband med detta kom också insikten om hur svårt jag har för att jobba lagom, särskilt när det är något jag tycker om att göra. Tanken är att jag ska arbetsträna 3 timmar om dagen på restaurangen men det blev lätt betydligt mer. Det krävdes en podcast och en bok för att jag skulle fatta vad jag höll på med.

Varje dag är en kamp för att lyssna på min kropp, känna av vad den behöver av vila, aktivitet och återhämtning. Men framför allt är det en kamp med skammen kring att inte orka. Vårt protestantiska arv med Luther i spetsen har gjort att vila och återhämtning gärna kopplas samman med lathet. Och i mitt nuvarande tillstånd där det behovet är större än någonsin är det väldigt lätt att se sig själv som väldigt lat.

Därför har till exempel bloggen fått vila en stund, men nu tänkte jag så smått köra igång igen.

Ha! Varför skulle jag behöva detta när jag till och med få mail om hur stort mitt paket såg ut i mina jeans häromdagen?!

Ok, jag kan inte påstå att jag har njutit av de här mailen tidigare, men nu är jag faktiskt jävligt förolämpad!

VILKET JÄVLA PAKET????

Jag hittade det gamla prospektet till vår gård som vi fick på visningen. Detta innebär att det alltså finns före och efterbilder!!! Om det inte framgått tidigare så är det alltså något av det bästa jag vet, Marcus tittar på hela Bygglov, jag behöver bara före och efterbilderna för att vara helt tillfredsställd.

So here goes: Före och efter of Långarydet nedervåning

Gamla köket:

Som gick och blev bibliotek:

Och här är det där oförklarliga lilla rummet som var för litet för att användas som gästrum men för stort för att vara garderob (och inte i anknytning till vare sig sovrum eller tvättstuga). Detta är det rum som låg bakom bokhylleväggen rakt fram på bilden.

Som numera är en del av köket:

Bortanför det lilla konstiga rummet låg matsalen:

Men nu ser det ut så här:

Gamla vardagsrummet:

Dagens vardagsrum (barnet i soffan vägrade flytta på sig för att hans mamma skulle kunna lägga upp bilder i sin knappt besökta blogg).
Och oroa er inte, vi har inte skrotat kaminen, den ska hamna i ett inglasat uterum har vi tänkt oss.

Förr satt vi och åt i det här lilla, lilla rummet:

Men efter att vi bytt ut fönstret mot en dörr, slagit ner en vägg och lite annat pyssel så blev det en hall.

Det finns bilder på trädgården och stallet också men de får ni en annan gång.

Har fått ett nytt kärleksbrev. Från någon Seth som tydligen är rörmokare och säljer duschmunstycken.