För ett par månader sedan gick jag med i en underbar grupp på Facebook. Den är faktiskt så underbar att bara den är värd att ha kvar sitt konto för. Den handlar om skönhet och hudvård men är så mycket, mycket mer.

I den känner jag att jag kan säga saker direkt ur hjärtat, jag vågar vara sårbar och svag på ett sätt jag inte riktigt vågar någon annan stans, kanske inte ens hos min terapeut som ändå är fantastisk.

Idag skrev jag ett inlägg där om hur det är att inte känna sig hemma, och jag känner att jag skulle vilja utveckla det och skriva om det här.

Jag har en svensk mamma och min pappa var från Finland men hade romska rötter från Indien. Mitt fysiska utseende är därefter. Under min uppväxt gjorde min familj det extremt klart för mig att jag aldrig skulle berätta för någon om mitt romska arv. Så även om jag aldrig blivit utkörd ur butiker eller diskriminerad i bostadsköer eller liknande så har jag ändå upplevt förtrycket mot romer fast hemifrån.

Jag växte upp i Sveriges svennigaste kommun, Täby och såg min första utomeuropeiska invandrare när jag var ca 15 år gammal. Jag har aldrig riktigt passat in någonstans, mina vänner var för det mesta blonda och blåögda och även om de inte var det så såg de väldigt svenska ut.

När de beklagade sig över sina håriga ben i omklädningsrummet efter gympan ville jag mest slå dem på käften, för i mina ögon såg de ut som duniga små fågelungar medan jag själv liknade en gorilla. De skulle aldrig förstå hur jag anpassade mina kläder, mina aktiviteter och mitt beteende efter om jag hunnit eller orkat raka benen och vaxat överläppen. De beklagade sig över att de brände sig i solen medan jag teg, för jag kom tillbaka efter sommarlovet och såg mer annorlunda ut än någonsin.

Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om var jag kommer ifrån. Sverige brukar jag svara, för jag känner mig ju svensk, jag har ju aldrig upplevt något annat än svensk jul och midsommar och påsk med sill och att äta kaviarmackor och dricka O’boy efter skolan. Ingen brukar tro på mig.
Andra invandrare brukar reagera med ilska, och tycka att jag “sviker mitt ursprung”.
Svenskar, åtminstone män, brukar istället exotifiera mig och säga saker i stil med att “men du ser ju så där latina-sexy ut”.

Nu är jag 41 år gammal och har fortfarande ingen aning om var jag hör hemma. Jag kan på många plan inte identifiera mig med blonda skandinaver, men har samtidigt haft en extremt svennig medelklassuppväxt som gör att jag heller inte känner mig hemma i stora bullriga romska familjer.
Det är inte så att jag inte tycker om blonda skandinaver eller romska familjer, det är bara det att var jag än befinner mig så känner jag mig som en främmande fågel.

Så hur gör man?