Min man upphör aldrig att förvåna mig. Just nu är han drabbad av en ovanligt svår mancold med hög feber, men innan eländet knockade honom hann han skicka iväg ett meddelande via messenger till Jerringprisvinnaren Peder Fredricson där han gratulerade honom till priset.
Jag kan inte i mina vildaste fantasi föreställa mig hur många meddelanden Peder får i sin inkorg varje dag, men jag vågar gissa att de är väldigt många. Därför gör detta mig oerhört imponerad:
Att ta sig tid, trots att det är fredagskväll och trots att man har ett stall fullt med hästar, tre barn, en fru, en tävlingskarriär och ett helt företag att rådda är riktigt sportsmannaskap.
Min man är inte våldsamt intresserad av ridsporten som sådan, han rider inte själv längre, men han har en dotter, en fru och en syster med familj som är hästfolk. Kanske är det detta, i kombination med den underbara dokumentären Ryttareliten som gick på SVT för två(?) år sedan som fick honom att spontant skicka iväg en grattishälsning till Peder. Jag minns att vi båda berördes av elitryttaren som låg i sängen och läste Bamse för en av sina söner med en sådan där inlevelse som bara en pappa kan ha i svinottan en vintermorgon.
Samma inlevelse som fick Peder att göra en dab-hälsning till sina pojkar på prispallen i Rio.
(Bilden är brutalt stulen från Svenska Ridsportförbundets Facebooksida)
Marcus och Peder, ni är fantastiska män, fäder och stolta förebilder!
