Frun på Långarydet

Gjorde en kulkrans. Inget jag rekommenderar, åtminstone inte med glaskulor.

Det är om ni på något sätt missat det svinkallt ute just nu. Så kallt att det inte finns något lockande i att vara utomhus över huvud taget. Så jag fick feeling och stickade mig en tubhalsduk. I ett supertunt garn som jag använde dubbelt och stickade på stl 2,5 rundsticka. När den var klar hade jag en hel del garn över, så jag stickade mig även en mössa/basker, även den på rundsticka. Nu har jag fotfarande en massa garn över så jag överväger nu att sticka mig ett par varma, riktigt långa strumpor. Har dock aldrig stickat strumpor tidigare, men jag misstänker att det finns tips och tutorials på nätet.

Man kan inte låta bli att älska lovikkavantar. De är varma, släpper inte igenom den vidriga förhatliga snön och är dessutom snygga att titta på.
Så varför inte ta det vidare? Till exempel som en skön matta att sätta fossingarna på när man lämnar den goa sängvärmen på morgonen?

Jag lade upp 60 maskor på stickor nr 6 och körde igång. Rött, vitt och blått blev färgerna, frångick det traditionella med enfärgat eftersom den här skulle hamna i sonens blå-vit-röda rum om den blev bra. Jösses vad skönt det var att sticka med lite rejälare garn och stickor. Det senaste jag stickade var en halsduk till sonen med stickor i storlek 2,5. Trodde aldrig eländet skulle bli klart.

Det svåra är att bedöma storleken, eftersom den färdiga mattan sedan ska tovas ihop så att den blir lite stabbig och kompakt, men jag chansade på att det skulle funka. Så jag maskade av när jag trodde att det var lagom (så här i efterhand inser jag att det hade inte skadat om jag stickat lite till, men det funkar ändå)
Tänkte att jag skulle handtova och lade ut mattan på badrumsgolvet och öste på med såpvatten. Och gnuggade. Och gnuggade. Och gnuggade.

Till slut tröttnade jag på gnuggandet och slängde in den i tvättmaskinen på det snabba 40-gradersprogrammet och ut kom en färdigtovad matta!
Efter två dygn hade den torkat och jag borstade till den med en hundkarda för att fluffa till den lite. Sedan sydde jag på flätor på kortsidorna och resultatet (inklusive barnfötter) blev så här:

Igår (söndag) firades den årliga Åråsdagen på Årås herrgård och kvarn.
Marcus är född på herrgården och har tillsammans med sina syskon en speciell relation till den här fantastiska byggnaden.

Men långt viktigare och mer intressant än byggnadsvård och hur man varsamt renoverar en hundra år gammal herrgård var förstås att göra pumpalyktor med kusinen.

Det blev hur som helst väldigt fint på trappan hemma

Nu är pallarna slipade och målade i Annie Soane chalkpaint i tre kulörer. En av dem har till och med fått en dyna i – hör och häpna – lapptäckesdesign…

Om den här bloggen har en endaste läsare kvar så antar jag att du är sjukt trött på lappar nu. Det är inte jag, men jag kan trösta dig med att när jag sytt klart den andra dynan så tar jag en lapp-paus.

Trodde ni att jag kommit över mitt lappmissbruk? Glöm det.

Kära eventuella bloggläsare. Jag heter Jessica och jag är beroende. Av att sy i lappteknik. Kan fan inte sluta! Ser ett fint tyg och bara måste sy något.

Eller är det ångorna från all sprayfärg som gör mitt omdöme lite dimmigt och gör att jag inte kan säga nej? Är jag lika beroende av att spraymåla saker? För om jag ska vara helt ärlig var jag nyss ute och tog in hästarna och konstaterade att det var sviiinkallt, men ändå kände jag att jag bara måste ut i verkstaden och spraya två ramar. Och jag gjorde det inne i verkstaden pga kylan ute så nu har jag nog tagit livet av en massa hjärnceller.

Kanske ska varva lapparna och sprayfärgen med att sticka på Ossians halsduk.

Sonen har ju ingen skrivbordslampa till sin sekretär! Eftersom jag HATAR taklampor (de ska endast vara tända under tiden man letar efter något) har jag letat runt efter nån smidig klämspot han kunde ha.
Men så var vi på loppis på Viskaborg i helgen och ramlade över den här:

Som nu har fått lite färg:

Tänkte göra något mönster på skärmen med schabloner, kanske kronor i guld? Det borde ju gå hem hos sonen med den orientaliska smaken?
I bakgrunden syns ännu ett ihoplimmat kakfat. Man skulle kunna tro att vi fikar 24-7 här, men jag kunde bara inte låta bli den lilla genombrutna söta skålen, och allt blir ju liksom snyggare på fot, eller hur?

Har även kommit igång med Ossians soptippsfynd:

De ska få matchande dynor också, så är du gäst på Långarydet någon gång kanske du får äran att sitta på en av dem.